Escape Plan 2013

Stallones karaktär här heter Ray Breslin och är en man som testar säkerheten på fängelser. Vilket han gör genom att låta sig låsas in för att kunna lära sig design, vakternas vanor, med mera, och därefter bryta sig ut. Startskottet till filmens huvudplott går när Breslin får erbjudandet om att ta sig an världens hemligaste och mest säkra finka, en plats för de farligaste av det internationella skumrasket. Utmaningen och en jävla massa stålar får honom att acceptera, men det blir snabbt uppenbart att allt inte är som det borde vara. Kampen för att ta sig ut blir den här gången farligare, och viktigare, än vad den brukar vara.

Allas vår Arnie, i sin tur, gestaltar en medfånge som Stallone blir polare med. Som kan hjälpa honom och som han i sin tur också kan hjälpa ut (för hjälp är enligt uppgift en av de fundamentala delarna i rymmandets konst). Vilket egentligen är en av de stora, förhållandevis få men starkt inflytande, nackdelarna med "Escape Plan". Det stora problemet är inte att karaktären, Emil Rottmayer, passar Schwarzenegger ganska dåligt, utan att det känns som om man gjort karaktären större enbart på grund av Arnie. På grund av att man främst ville göra en film med dessa båda gamla actionhjältar. Men "Escape Plan" känns skriven för en huvudkaraktär, Ray Breslin, och att försöka tvinga den till något annat på det här sättet är att göra historien en björntjänst.

Det är också trist för publiken, eftersom det hade varit roligare att se de båda puckla på varandra. Antingen låta de vara varandras fiender eller mer en omaka och konfliktfylld duo i stil med, säg, "Tango & Cash". Nu blir det en besvikelse.

Men vad som räddar "Escaple Plan" från en regelrätt sågning, är att filmen trots allt fungerar i stora delar. Att den, när det fungerar, är riktigt underhållande. Att Sylvester Stallone faktiskt är en riktigt hygglig skådespelare, och dessutom har sällskap av ett gäng ännu bättre sådana i flera roller (nej, jag anser ej Arnie vara en av dem). Amy Ryan och Vincent D'Onofrio, vars rollfigurer jobbar med Breslin, syns inte mycket men tillräckligt för att påminna oss om hur härliga de är att skåda. Och Jim Caviezel som fångvaktaren, filmens stora skurk, vars små egenheter känns aningen för konstruerade (D'Onofrios karaktär delar tyvärr det här), men som lyckligtvis är en tillräckligt duktig skådespelare för att leverera ett positivt helhetsintryck ändå (även om jag gott tycker han och Arnie kunde ha bytt roller med varandra, tror det hade gjort mycket för att göra "Escape Plan" till en bättre film). Dessutom 50 Cent, som jag inte alls kände igen, kanske för att han inte alls var dålig. Arnie är väldigt bra på att kisa med ögonen.

Och så dyker Sam Neill upp i en liten, oväntad, roll. Det var kul.

Att "Escape Plan" är regisserad av vår egen (så att säga) Mikael Håfström märks det inte mycket av. Han har knappast vad man kan kalla en egen stil, men med hjälp Stallone, våld och fula ord (plus en dos avväpnande humor), har han lyckats slänga ihop en klassiskt vinklad, sevärd, actionrökare. Det är inte skitbra men åtminstone fullt tillräckligt.