Essential Killing 2010

Jag föll som en fura för Vincent Gallo när jag 1998 såg den hyllade indieklassikern "Buffalo 66'", ett ljuvligt humoristiskt drama som han både skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Gallos nästa auteurexperiment blev omtalat av andra skäl: "The Brown Bunny" innehåller en tio minuter lång scen där Chloë Sevigny utför autentiskt oralsex på Gallos karaktär. Detta fick den stockkonservative filmkritikern Roger Ebert att såga filmen, något som i sin tur föranledde Vincent Gallo att fälla omdömet "fet gris" om Ebert, som enligt Gallo dessutom i och med sin recension hade gjort sig förtjänt av cancer. Några månader senare insjuknade Roger Ebert i samma sjukdom.

Multikonstnären Gallo har under sin karriär inte direkt varit rädd för att utstöta aggressiva citat - "Jag slutade att måla 1990 när jag var som mest framgångsrik för att förneka världen mina vackra tavlor - och jag gjorde det av illvilja." - men har väl överlag varit intressantare som musiker och Vincent Gallo än som skådespelare. Polskfödde veteranregissören Jerzy Skolimowski lyckas dock i "Essential Killing" med att få fram ett sorts urskådespeleri ur Gallo, som här alltså får klara sig barfota på skaren utan tillstymmelse till dialog.

Polsk-norsk-irländsk-ungersk-producerade (!) "Essential Killing" tar risker både vad gäller story och utförande, åtminstone om man hade förhoppningar om den amerikanska marknaden. En talibankrigare som just har mördat tre amerikanska soldater transporteras från ett Abu Ghraib-liknande fängelseläger till Europa för förhör, men lyckas genom en ren tillfällighet fly ut i en oförlåtande polsk vinterskog. Jänkarna vill helst ha honom levande och tar upp jakten med både hundpatruller och helikopter.

Frånsett de inledande tortyrscenerna från det första fängelselägret är "Essential Killing" inte explicit politisk så mycket som den är en undersökning av en människa som i en extremt utsatt situation regredierar till ett primitivt, djuriskt tillstånd. Gallos karaktär vrålar i smärta, han äter bark från träden, hans kropp är full med stora sår, talibanskägget är det enda som förblir intakt. Filmbolagets marknadsföring av filmen som en "Rambo"-kopia ("Spring för livet. Döda för att överleva...") fångar bara delvis in själen i "Essential Killing".

Den gamle poeten Skolimowski lyckas bättre än de flesta som försöker med att fylla sina bilder med en genuint naturromantisk kvalitet. Han vågar offra ett konventionellt narrativ för atmosfär och rå känsla. Stöter man på denna oborstade pärla i en hyrvideohylla gör man alltså sig själv en tjänst om man ser förbi det kitschiga omslaget. Jerzy Skolimowskis vision är inte alla gånger lättköpt, men både han och provokatören Vincent Gallo förtjänar här att tas på största allvar.