Ett bra år 2006

Max växer upp, flyttar till London och blir en självisk, kall men briljant finanshaj. När farbror Henry dör och lämnar efter sig en blommande chateau i den franska provinsen, lämnar Max motvilligt de flimrande aktieskärmarna och åker dit, mest intresserad av hur mycket stället kan säljas för. Men mycket har hunnit ske, och tidens gång har satt sina spår. Vinet smakar skit och traktens skorpioner har hittat sig ett nytt favorithäng. Farbrors villa är ett fallfärdigt ruckel i akut behov av en målarpensel och till råga på allt dyker en okänd släkting upp, en ung och vacker amerikanska som påstår sig vara Henrys dotter. Efter en mindre olycka tvingas Max stanna kvar i detta kaos i några dagar för återhämtning. Sakta hinner barndomsminnena ikapp.

Behöver jag nämna att han beslutar sig för att stanna? Möter kärleken? Ber chefen dra åt skogen och lever gott med vinets och sin kvinnas sällskap i alla sina dagar? Nej, troligen inte. Film blir sällan såhär förutsägbart. Den genomsyras dock av en väldigt charmig atmosfär, miljöerna får mig att längta bort och det finns inte så mycket att klaga på här, förutom möjligen bristen på nåt nytt att komma med. Eller varför inte lite vältajmad humor…

Ridley Scott plockar några billiga skratt på kulturkrocken som uppstår, skämten måste nästan ha kommit till honom själva – hyrbilen är en pytteliten Smart vars GPS snackar obegriplig franska. Det känns som en rätt klyschig bild av södra Europa som presenteras, jag väntar bara på att en man i basker och med en baguette under armen ska kliva in och säga något lustigt med Clouseau-dialekt.

I tidiga tonåren älskade Max att tillbringa sommarloven på Le Griffon, och det är intressant nog när dessa scener återspelas i hans huvud som filmen lyfter. Nyfiket lär han sig allt om vinprovning och tillverkning, spelar spel med sin farbror och upptäcker flickor. Vingården anno 1980-nånting är en mystisk och spännande plats, betydligt intressantare än ”idag”. Mellan farbror Henry (Albert Brooks) och unge Max (Freddie Highmore) finns en härlig energi som Crowe inte hittar med någon annan i nutid. Hade man låtit utveckla den historien istället hade detta blivit en mycket intressantare film. Ridley Scott jobbar åter med Russel Crowe, som han regisserade fram en Oscar åt för ”Gladiator”. Regissören med en högst gedigen (men något schizofren) fimkarriär bakom sig testar nu igen ny mark i genren dramakomedi. Han har visat att han kan bemästra såväl storslagna krigssagor och futuristisk sci-fi, men känns inte alls lika hemmastadd i en jordnära historia. Scenerierna är mysiga, inget snack om saken, men filmen lyckas inte engagera, särskilt när det mesta är så lätt att räkna ut på förhand.

Att lämna arbetslivets stress bakom sig och släppa loss på en ny exotisk plats är givetvis en fin tanke, så länge man har pengarna som krävs och saknar en familj att se efter. Filmens budskap är således omöjligt för oss flesta att ta till sig, och förblir just bara en dröm. En söt sån, om än med bitter eftersmak. Och trots att Scott är en gammal fin filmskapare, skulle det här må-bra-dramat må bättre av en annan regissör.