Ett päron till farsa 1983

Hur pinsam, korkad eller klantig pappa du än må ha så kan han knappast vara värre än Clark Griswald? Han må ha toppats av animerade efterföljare som Homer Simpson och Peter Griffin, eller till och med Sunes pappa Rudolf, men Chevy Chases gamla paradroll var trots allt den första filmfiguren som fick oss att tycka båda jobbiga föräldrar och familjesemestrar var helt okej.

På många sätt är ”Ett päron till farsa” den ultimata definitionen av 80-talskomedi. Harold Ramis i registolen, John Hughes stod för manus och Chase var i sitt esse. Det finns gott om tacksam slapstick (som när Clark misslyckas med att tanka sin nyköpta bil), en tokig hund, en arg tant, lite omotiverade nakenscener och fler galna bilturer än du kan räkna.

Men den största bidragande faktorn är trots allt vår gamle Chevy. Han må inte vara någon stor aktör men en snudd på briljant komiker. Vad en återblick på denna 80-talspärla och dess stjärna ger mest är den subtila komik som Chase så klockrent levererar. Trots den så bisarrt otursföljda bilsemestern så tappar Clark aldrig humöret utan fånler envist med en imponerande optimism - därför blir det extra roligt när han väl bryter ihop. Den gapiga, modern hysterikomedin är tacksamt frånvarande.

Till skillnad från liknande filmer och serier med knasig pappa och snygg, vettig mamma så är Beverly d’Angelo en välbehövd motpol till Chases virrpanna. Den underskattade d’Angelo har både innan och efter detta bevisat att hon är mycket mer än en bildskön blondin. Hon matchar Chases komiska tajming med bravur. De är ett sympatiskt par och det är förståeligt att de fick fortsätta i tre filmer till.

Visst är det en aning föråldrad film. Tempot är inte lika rappt som man är van vid idag och alla skämt är inte lika kul, som en del lite väl malplacerade skämt om incest, djurplågeri och kriminella i ghettot. Men Ramis och Hughes ska ha någon slags credd för att lyckas blanda in svart humor i en komedi som i slutändan är en parodi på den blåsta, amerikanska medelklassfamiljen.

Vad man gärna sluppit är de gubbsjuka otrohetsflirtarna som eskalerar när Clark nakenbadar med Christie Brinkley efter ett smärre gräl med frugan. Det är en ganska billig anledning att skapa en konflikt mellan vårt kärlekspar, en konflikt som dessutom verkar lösa sig när fru Griswald inser att hon måste ”släppa loss lite”. Den fjantiga maken som lockas av lättklädda bimbos trots (en dessutom attraktiv) fru är en trött klyscha som hotar vår kärlek till Clark.

Lyckligtvis är Clark en grabb med hjärta av guld. För mitt bland alla knasigheter så handlar det trots om en far som älskar sin familj och är villig att göra allt för den perfekta semestern. Det finns en fin relation mellan far och son (spelad av brat-packaren Anthony Michael Hall) som etableras i ett rart manssnack. (Mamma och dotter hamnar dock typiskt nog i skymundan.)

En klassiker värd att återupptäcka om inte för den härliga dialogen (”The dog bites!” ”Bite it back”), Chases underbara kroppsspråk (missa inte när han stressat försöker avnjuta Grand Canyon) och John Candy! Filmen är precis som det catchy ledmotivet ”Holiday Road” - självmedvetet befriad från något slags djup eller mening men med en smittande glädje som är omöjlig att skaka av sig. Familjen Griswald har charmat oss gång på gång men deras bilsemester till Kalifornien är en av deras bästa stunder.