Ett ufo i New York 2008

Det verkar som om Eddie Murphy funnit sin nisch som komikern som alltid spelar flera roller i samma film. Tyvärr får man säga, för den senare delen av hans karriär är en sorglig motsats till hans storhetstid under åttiotalet. Nej, filmer som ”Dr Doolittle” och ”Pluto Nash” talar sitt tydliga språk, Murphy är en skugga av sitt forna jag. Nu är ”Ett ufo i New York” faktiskt ett litet fall framåt, för under filmens första tredjedel faller faktiskt en del bitar på plats. En del scener är riktigt roliga. Men det går över förhållandevis snabbt.

Här spelar Murphy ett rymdskepp i formen av en människokropp. Rymdskeppet styrs av en besättning väldigt små utomjordingar (som dock är väldigt mänskliga för att komma från yttre rymden). Deras uppdrag är att hitta en artefakt som kan rädda deras döende hemplanet. Men problemet är att de bara har två dagar på sig och om de skulle lyckas med sitt uppdrag kommer jorden att gå under på kuppen. Det går naturligtvis inte, så när en vacker ung ensamstående mamma (Elizabeth Banks) tar sig an Dave får utomjordingarna sig en läxa i mänskliga känslor och ser gradvis jorden ur ett nytt perspektiv.

Konceptet som filmen bygger på kan ses ur två perspektiv: antingen tycker man att den är otroligt töntig eller så köper man premissen med en människorobot som styrs av en besättning av lilleputtar. Jag väljer det senare. Det här skulle faktiskt kunna vara grunden till en riktigt bra film men då med någon annan än regissören Brian Robbins vid rodret. Robbins, som även stod bakom vedervärdiga ”Norbit” skulle inte kunna sätta ihop en hejgjuten film om han ens ville.

Eddie Murphy pendlar mellan att vara riktigt rolig och bottenlöst dålig i ”Ett ufo i New York”. Som den fumliga robot-Dave är han till och från ganska lyckad, men så fort filmen skildrar besättningen som styr Dave (med Eddie Murphy som kapten) faller filmen pladask. Ordet överspel räcker inte riktigt till för de Star Trek-inspirerade besättningsmännen. Det är som om de här scenerna spelats in rakt av på ett par timmar bara för att fylla ut filmen. Vilket när jag tänker efter antagligen är precis vad som hände.

Elizabeth Banks spelar Gina Morrison, den unga änkan som lever för sin mobbade men överbegåvade son. Hennes enda funktion i filmen är att skänka tillställningen lite kvinnlig fägring och fnittra förtjust när Dave ställer till med tokigheter. Det här är inte en roll som kommer att stå högst upp på Banks cv misstänker jag. Hon kan definitivt bättre.

”Ett ufo i New York” har sina stunder, även om de är försvinnande få. Som film betraktat är den ett stort misslyckande och ett slöseri med tid. För så länge Hollywood envisas med att linda in skämt i lager av sentimentala klyschor fastnar skrattet i halsen.