Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga 2020

I en rättvis och coronafri värld hade Island antagligen vunnit Eurovision 2020, med charmiga nördbandet Daði og Gagnamagnið som stora favoriter. Tävlingen blev inställd, som så mycket annat, men Netflix-komedin "Eurovision Song Contest" är ett välkommet och vältajmat tröstpris.

Här får Island en ny chans att stå i rampljuset, och världens Eurovision-fans kan njuta av en sprakande tvåtimmarsshow med musik, pinsam humor, hjärta och smärta. Våra värdar för kvällen, Will Ferrell och Rachel McAdams, bjuder på flera skratt - och tro det eller ej, några av sångerna är faktiskt riktigt bra.

 

 

Livet är en schlager för Lars Erickssong (Ferrell), en isländsk viking som hörde sitt kall när ABBA vann med "Waterloo" år 1974. Sedan dess har han drömt om att en dag själv stå på Eurovision-scenen och ta hem segern till Island. Men livet har de senaste 46 åren inte tagit honom längre än till den lokala puben, där han uppträder med barndomsvännen Sigrit inför byns fyllon.

Sigrit, som spelas av McAdams, borde rimligtvis också vara 50 plus vid det här laget (hon måste ha belönats med mycket goda skandinaviska gener). Och om Lars längtar efter sin fars kärlek och respekt, så suktar hon efter Lars. Oförklarligt förälskad i den stora mansbabyn hoppas hon en dag bli mer än "bara" hans bandkamrat. Att Sigrit och Lars kan vara syskon ("men förmodligen inte") är ett återkommande skämt. Island är trots allt väldigt litet så vem vet.

Fire Saga är inte det mest hyllade eller begåvade artisterna på ön. Men genom ett ödets nyck slungas de rakt in i Eurovision-galenskapen. Den osannolika drömmen finns plötsligt inom räckhåll. Mellan repetitioner och fester möter de färgstarka motståndare, men inser också att deras ambitioner spretar åt olika håll. Kommer bandet att överleva pressen?

 

 

Det finns mycket att driva med när det kommer till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Men verkligheten överträffar ofta dikten - de mest udda sångnumren från tv lyser med sin frånvaro här. Nog hade filmen kunnat gå lite mer over-the-top med sin skildring av Eurovision. Med EBU som samproducenter blir det istället en respektfull homage, som omfamnar det populära tv-spektaklet med alla dess eskapader, utan att ta ut svängarna fullt ut.

Den som gillar Eurovision Song Contest har däremot mycket att se fram emot. Här finns en sprakande mellanakt med några igenkännbara profiler, en mischmasch av musikstilar som sig bör, flera kostymbyten och en del musik som sätter sig på hjärnan. Flera av sångerna är skrivna och framförda av svenskar, och referenserna till Sverige duggar tätt.

Ett annat plus är såklart om man gillar Will Ferrell, som sällan avviker från sitt typiska Will Ferrell-manér. Hans karaktär Lars är lätt bortkopplad från verkligheten men full av entusiasm - detta är mer eller mindre "Elf" i schlagerkostym. Han har dessutom ett charmigt samspel med Rachel McAdams, som håller jämna steg med hans tokerier. Bland birollerna är Dan Stevens mest minnesvärt, som flörtig och självgod rysk popstjärna med illa dolda gayvibbar.

 

 

Manuset förklarar långt ifrån allt. Som varför Lars egentligen är så besatt av att vinna Eurovision, varför vackra kvinnor dras till honom, eller varför hans far är en konstant surputt. Man satsar på en del entoniga skämt och något platta karikatyrer, och hoppas att vi inte ska märka. Å andra sidan är det just de upprepade skämten och de väntade stereotyperna jag skrattar mest åt. Bland mycket annat. Precis som i riktiga Eurovision kan inte alla skämt passa alla. Men med en skämskudde nära till hands märker jag att jag fnissar mer än väntat, även åt de enklaste penisskämt.