Every Day 2010

"Every Day" är en delvis självbiografisk historia av långfilmsdebuterande Richard Levine som här skrivit både manus och regisserat. Tidigare har han gjort det samma för TV-serien "Nip/Tuck". Det var när Levines styvfar flyttade in som han fick inspiration att skriva om familjens vardagliga bekymmer och glädjeämnen och det är precis så "Every Day" börjar.

Ned (Liev Schreiber) är en familjefar i 40-årsåldern. Han försöker få ena sonen att sova samtidigt som han duckar för att ta en diskussion med sin andra son Jonah (Ezra Miller) som nyss kommit ut som homosexuell och vill gå på en gay/lesbian skoldans. Frun Jeannie (Helen Hunt) är borta över helgen för att hämta hem sin gnälliga och sjuka, gamla pappa Ernie (Brian Dennehy) som nu ska bo hos dem.

Men det är inte Ned som lider mest av gubbens närvaro utan Jeannie, som nu fyller hela sina dagar med att springa på olika läkarbesök pappan kräver. Ned har istället problem på jobbet som manusförfattare för en tveksam TV-såpa för att han inte kan hitta på tillräckligt mycket snusk och äckel för att chefen ska bli nöjd. För att få behålla jobbet får han hjälp av vackra, yngre kollegan Robin (Carla Gugino) som verkar leva ett till synes fritt och vilt liv, något som Neds tillvaro länge har saknat.

I de här turerna får vi följa med de inblandade under några månader, och situationer uppstår som både manar till skratt och eftertanke. När "Every Day" börjar antar den en ton av ren komedi. Visst finns det ett allvar där också, men Levine säger åt oss att skratta åt allt det som sker.

De vassa och roliga kommentarerna haglar emellanåt som när Jonah ska iväg på dansen och en förskräckt pappa kommenterar hans klädsel som han tycker skriker "sex" och lillebrorsan håller med om att "man kan se konturen av din penis i de där jeansen". På samma överärliga sätt umgås Jeannie med sin pappa när hon märker att han försöker komma åt undangömda piller och alkohol "Du kunde väl ha tagit livet av dig innan du flyttade hit så hade jag sluppit besväret".

Men något händer rätt snart i filmen för även om humorn fortsätter med jämna mellanrum så fastnar skrattet emellanåt i halsen. Ernie är nämligen inte bara gnällig på ett roande sätt utan han är bitter, sur och trött på livet och han plågar delvis sin omgivning med sitt humör. Iomed hans påfrestande närvaro påverkas också Jeannie på ett negativt sätt tills hon är så ilsken att det verkligen inte är kul för någon runtomkring henne. Att hon skäller på sin man för att få avreagera sig över sin frustration över pappan är kanske förståligt, men med tanke på att situationen borde vara minst lika plågsam för Ned så är det ju inte direkt något att finna humor i.

Jag tycker att filmer som varvar komedi med allvar på ett bra sätt ofta är de som håller bäst. De säger att det är okej att skratta åt andras misär, men att vi ibland måste ta till oss det jobbiga i situationen också.

Min enda undran med "Every Day" är om Levine verkligen har full koll på när han vill att vi ska göra det ena eller det andra. Hans brist på erfarenhet med långfilmer kanske är det som skymtar fram här, men det är egentligen bara ett störande moment första gången det sker. När man väl fattat de två olika nivåerna filmen jobbar på så rullar det på fint. Och efteråt går man från biografen och känner sig road men har även med sig en tanke om livets allvar och kärlekens skörhet.