Every Thing Will Be Fine 2014

James Franco spelar en självupptagen författare som råkar köra ihjäl ett barn. Wenders skildrar hur detta trauma inverkar på huvudpersonens liv under tolv år framåt, han gör det i 3D och med mästerfotografen Benoît Debie, ofta vapendragare till Gaspar Noé ("Irréversible”, ”Enter the Void”), bakom kameran. Visuellt är det mycket vackert, den alltid estetiskt medvetne Wenders och Debie arbetar skickligt med ljus och atmosfär och har Göteborgs Symfoniorkester (!) att luta sig mot för stämningsgivande musik. 

Sedan blir det krångligare. Två ungefär lika rimliga tolkningar kommer för mig i takt med att ”Every Thing Will Be Fine” på ett omständligt maner vecklar ut sin berättelse. Antingen har Wenders inte riktigt koll på vad det är för film han gör. Rena thrillerelement blandas med temposvaga och utdragna episoder där Francos osympatiske författare velar ut och in ur olika kärleksrelationer och publicerar hyllade böcker samtidigt som han varvar plågade ansiktsutryck med samma sömniga ”närvaro” som gjorde hans värdskap för Oscarsgalan till en engångshändelse. Alltid sevärda Charlotte Gainsbourg spelar den förkrossade modern till den döde pojken, men i och med att hennes rollfigur omedelbart förlåter Francos dråpare så finns väldigt lite friktion kvar att utforska mellan de två. Vid ett tillfälle verkar de vara på väg att inleda en relation. Också detta spår överges. Tragedin mellan den döda pojken känns inte heller förankrad i Francos författare, trots att han gång på gång berättar att det känns jobbigt. 

Eller! Så har Wim Wenders tvärtom järnkoll på manusets låga kvalitet (skrivet av Bjørn Olaf Johannessen) – han är ute i ett annat ärende, där filmens klichétyngda berättelse endast bildar bakgrund till en märklig, mångtydig och diffus karaktärsstudie av en sorts sociopat. ”Every Thing Will Be Fine” handlar då inte alls om skuld, självförlåtelse och skapandets villkor, utan om en störd man med ett stympat känsloliv som tar sig fram i tillvaron på bekostnad av sina livskamraters kärlek och engagemang. Sent i filmen finns scener som otvivelaktigt pekar i en liknande riktning, mot en vilja att patologisera huvudkaraktären.

Men här finns också tillräckligt mycket ambivalens för att en tredje tolkning skulle kunna vara möjlig: Wenders har då inte haft någon mer utstuderad agenda än att försöka rädda ett dåligt manus med alla till buds stående medel, och det djup som vissa scener antyder är enbart resultatet av överansträngning från regissörens sida att ladda skeendena med en mening som texten inte tillgodoser.

Alldeles oavsett så fungerar inte Wim Wenders ambitiösa projekt. Det finns liv någonstans därinne, dolt i skuggorna, en gnista som aldrig blir släppt fri, som inte går att få syn på ens med 3D-glasögon på.