Everybody's Fine 2009

Det är sant, hur mycket jag än gillar flera av de inblandade, är de kanske inte några publikdragare. Robert De Niro brukade vara, det var länge sedan, med undantag av enstaka buskiskomedier verkar hans publik lika trött på honom som han på skådespelaryrket. Drew Barrymore har jag personligen lite svårt för, fast det är svårt att förneka att hon är en av de mer välkända här. Sam Rockwell är ett namn på snabb väg uppåt men inte riktigt än i stora ligan, medan Kate Beckinsale förvisso har en stabil karriär dock utan rejäla genomslag. Tyvärr, för såväl hon som Sam är två fantastiska förmågor, och det allra bästa med "Everybody's Fine".

Inte för att De Niro är dålig. Faktiskt inte, jag blev positivt överraskad. Kanske för att han spelar en äldre, ganska trött, herre, med en något desillusionerad (förvisso, jag känner att karaktären borde haft mer av en positiv hoppfullhet, men det kan ju vara ett medvetet beslut av skådespelare eller regissör) uppsyn. Han behöver mest lunka omkring. Det passar honom.

De Niro spelar den nyblivne änkemannen Frank som insett att all ordentlig kontakt med barnen har skett genom hans fru, och i ett försök att återknyta kontakten, att göra banden starkare än på länge, kanske någonsin, beslutar han sig för att resa runt och besöka sina fyra ungar. Resan med tåg och buss tar honom via möten med okända människor, samtidigt som hans möten med sina egna barn inte alls går som han tänkt sig.

Det finns mycket jag gillar med "Everybody's Fine". Det är trots allt en fin liten film, en historia som åtminstone inledningsvis kniper tag i hjärtat, när barnen i rask takt ställer in middagen Frank så mycket ser fram emot, när det kommer fram exakt hur mycket de håller och alltid har hållit ifrån honom i sin vilja att inte såra, något som naturligtvis sårar ännu mer. En eloge dessutom till fotot, smått underbart, känns lågbudget och halvt gjort på misstag, men ack så väldigt fungerande.

Sedan haltar det dessvärre en hel del, speciellt ju närmare slutet vi kommer. Ungarnas beteende känns inte helt igenom trovärdigt. Jag tror på vad de gör, inte hur mycket de tar i. Det blir överdrivet och påtvingat, och driver vad värre är mot ett irriterande lyckligt slut. Då gör inte den inkilade tragiken mycket väsen av sig, de starka känslorna uteblir.

Vilket är mer än lovligt synd. Jag får den där känslan av att i händerna på rätt regissör hade det här kunnat bli någonting riktigt speciellt. Nu? Nu är det en fin liten film med stora brister.