Everybody's Talking About Jamie 2021

Det är något särskilt med de gråbruna brittiska stadsmiljöerna som verkar driva fram en längtan efter färg och glamour. Är det en slump att Storbritannien har gett upphov till flamboyanta personligheter såsom Elton John, David Bowie och Boy George? Kanske, kanske inte. Hur som helst ger Englands ruffiga arbetarstäder en effektiv kontrast till längtan efter det glittriga och glammiga.

Någon som kan känna igen sig i just detta är Jamie New (Max Harwood), en inte helt vanlig kille i gråregniga arbetarstaden Sheffield. Som så många andra tonåringar kämpar han sig igenom tidiga tidningsrundor för att tjäna ihop ett par extra pund, men till skillnad från hans skolkamrater är det inte fotbollsbiljetter eller tv-spel som lockar. Istället har han siktet inställt på ett par glittriga, röda platåpumps. Trots att skolans tuffa yrkesvägledare försöker slå i sina elever att de ska satsa på rejäla, traditionella jobb drömmer nämligen Jamie om att bli en berömd och göra karriär som drag queen.

”Everybody’s Talking About Jamie” är baserad på en West End-musikal, som i sin tur är baserad på en sann historia och dokumentär. Det är på många sätt en söt historia om att våga vara sig själv, men som lider av att vara alltför platt och bekymmerslös. Visst, Jamie blir retad i skolan för att han är annorlunda, men lojare mobbare har knappast skådats på film. Och visserligen längtar han efter bekräftelse från sin avståndstagande pappa, men som motvikt har han en hundraprocentigt stöttande mamma som slår knut på sig själv för att göra sin son lycklig.

Det är bitvis svårt att sympatisera med Jamies ganska egoistiska fokus på att få stå i centrum, särskilt när han låter det gå ut över sin bästa kompis som kämpar med skolarbetet för att kunna bli läkare, och över mamman, som sliter för att få ekonomin att gå ihop och samtidigt försöker skydda Jamie från att bli sårad av pappan. Genom mentorn Hugo (Richard E. Grant) får Jamie mer förståelse för HBTQ-rörelsens historia under sena 80- till tidiga 90-talet, och först här snuddar musikalen vid de mörkare sidorna av sitt tema. Men det är kortvarigt, och snart är vi tillbaka i Jamies lättsamma dagdrömmar om att bli känd och beundrad.

Musikalen lider också av att vara alltför förutsägbar. Jamies resa från storögt naiv till kaxig diva till att landa i sig själv radar upp sig som ett prydligt pärlband, utan några överraskningar på vägen. Nog för att musikaler kan få vara lättsamma, men här blir det alltför luftigt och ytligt för att skapa något engagemang. Samtliga låtar är specialskrivna och ger inte heller den extra skjuts som välbekanta hits hade kunnat bidra med. Musiknumren är inte på något sätt dåliga, men saknar riktigt tryck.

Max Harwood i huvudrollen bidrar dock med gott om star quality, och personifierar Jamies resa på ett trovärdigt sätt, även när manuset sviktar. Här finns också flera fina biroller, där Richard E. Grant verkar ha roligt som åldrade drag queen-divan Hugo, och Sarah Lancashire gör en rörande insats som Jamies kärleksfulla mamma. På det hela taget lyckas dock ”Everybody’s Talking About Jamie” aldrig riktigt få upp farten, och resulterar i en söt men lite menlös musikal, som antagligen kommer mer till sin rätt på en teaterscen.