Everybody Wants Some 2016

Linklater har själv kallat filmen för lite av en spirituell uppföljare till hans härliga genombrottsfilm “Dazed and Confused”, som handlade om ett gäng high school-studenter i 70-talets Texas (där han själv växte upp). Med "Everybody Wants Some!!" fortsätter han på det delvis autobiografiska spåret och flyttar fokus till hur det var att studera på college i början av 80-talet. Mer specifikt får vi följa färska Jake (Blake Jenner) några dagar innan studierna drar igång, då han ska flytta in i ett stort hus han delar med resten av skolans basebollag Southeast Texas Cherokees. 

Testosteronet flödar fritt, viljor kolliderar, gliringar haglar, drömmar hägrar och fester avverkas på löpande band. När de färgstarka lagkamraterna introduceras en efter en inser man snabbt att Jake är den minst intressanta karaktären av alla, vilket hade kunnat bli ett massivt problem i vilken annan film som helst. Här blir det istället en styrka, då filmen inte direkt följer traditionella regler kring filmberättande. Någon tydlig central konflikt finns inte, och Jake gör därför inte heller någon sorts livsomvälvande resa.

Istället fungerar han som ett fönster in i den här härliga världen som vi blickar igenom. Då blir det fördelaktigt att han inte tar för stor plats eller är för tydligt ritad, eftersom vi i publiken då kan projicera så mycket som möjligt av oss själva in i karaktären. Det är vi som börjar på college, det är vi som möter alla sköna lirare i det nya huset och det är vi som slinker med in på fester vi alltid har velat gå på. Vi får med andra ord en chans att spendera några dagar på 80-talet, och vem tackar nej till det?

Den två timmar långa vistelsen blir dessutom oändligt njutbar på alla sätt. Det är en fröjd att lära känna exempelvis rumskompisen “Beuter” (Will Brittain), casanovan Finnegan (Glen Powell, som levererar filmens bästa prestation), stonern Charlie (Wyatt Russell), skojaren Glen (Tyler Hoechlin) och den spritt språngande galna Jay (Juston Street) för att nämna några. Alla verkar ha extremt roligt i sina roller och sprudlar av energi i varje scen. Zoey Deutch imponerar också i rollen som Beverly, en tjej med skådespelardrömmar som Jake snabbt fattar tycke för.

I någon annans händer hade det här kunnat bli ytterligare en “Project X”-doftande, ultragrabbig och substanslös festfilm, men Linklater faller inte ner i den fällan. Visst, det festas, “raggas” (filmen sviker sannerligen inte sin titel) och kastas glåpord, men det hålls på en rimlig och smakfull nivå hela vägen. De flesta av karaktärerna är väldigt emotionellt öppna och både accepterar och uppmuntrar varandras olikheter. Ledorden är att vara sig själv, att inte bygga upp en annan persona för att “passa in” i gruppen.

Som alltid är Linklater även en mästare på att sätta en helt vattentät och fullkomligt fenomenal tidskänsla. Varje bildruta verkligen skriker 80-tal, men aldrig på ett plastigt eller överdrivet sätt. På finstämt och subtilt vis bygger han upp en svunnen era som i alla fall jag vill besöka så ofta som det bara går. Soundtracket är packat med klassiker från artister som Blondie, The Knack, Devo och Van Halen, så det är inte särskilt konstigt att nostalgimätaren fullständigt exploderar flera gånger under speltiden.

Om man gräver tillräckligt djupt i “Everybody Wants Some!!” hittar man kanske en del insikter om vad det innebär att existera på den här svävande himlakroppen i det oändliga mörkret. Kanske inte. Egentligen spelar det ingen roll, för det var länge sedan jag såg en film som framkallade så här mycket glädje, skratt och tillfredsställande känslor i mig. Det är värt mycket.