Everything or Nothing: The Untold Story of 007 2012

James Bonds äventyr på vita duken är en unik filmserie som mot alla odds överlevt i femtio år. Genom med- och motvind, krigstider och finanskriser, även när det sett som mörkast ut för 007:S fortsatta framtid har han rest sig upp, dammat av kavajen lite nonchalant, och fortsatt att göra det han gör bäst: underhållt världen med halsbrytande action i storslagna miljöer, med sin revolver, en vacker dam och en dry martini alltid nära till hands.

Lagom till firandet av ett halvt sekel långt liv har man alltså bestämt sig för en dokumentärfilm. En som, enligt undertiteln, ska berätta "den tidigare oberättade historien".

Problemet för ett fan är ju att det allra mesta som finns att veta om allas vår älskade spion, redan har berättats. Jag har under sommaren roat mig med att inte bara ta igen alla de 22 första Bondfilmerna, utan också slukat allt extramaterial som fanns på de några år gamla DVD-utgåvorna. Det är sammanlagt mer än tolv timmars bakomfilmer, som djupdyker ner i arbetet bakom varje film, intervjuar de flesta inblandade, och fångar både kul kuriosa kring stunts och specialeffekter, som de många konflikterna och olyckorna som kunde drabba produktionen.

Därför känns det inte helt motiverat med en dokumentär på knappa två timmar, som dessutom gör det stora misstaget att sakna ett tydligt fokus. Filmen vill täcka så mycket som möjligt av Bonds historia på bioduken, och som ni förstår är det en hel del. Så fort det börjar bli intressant - som i det inledande porträttet av skaparen Ian Fleming och hans frustration när "Casino Royale" filmades som en medelmåttig amerikansk TV-film, eller när Pierce Brosnan skäms för fånigheterna i "Die Another Day" - hoppar man raskt vidare till mer fjäsk för producentfamiljen Broccoli, eller rätt intetsägande hyllningar till än den ena, än den andra skådisen som dykt upp under seriens gång.

"Everything or Nothing" väjer å andra sidan inte heller för konflikterna och de mindre glamorösa delarna av Bonds filmliv. Sean Connerys ovilja till att göra fler filmer, hans något oväntade comeback i den inofficiella "Never Say Never Again" eller de juridiska turerna kring "Åskbollen" får sitt utrymme. Såväl toppar som floppar ägnas lika mycket uppmärksamhet, och skådespelarna, som nu hunnit få lite distans till sina roller, bjuder på sig själva och flera skratt på vägen.

Men i Bonds fascinerande värld finns så mycket mer att hämta. Man kunde önska sig en fördjupning i agenten som popkulturellt fenomen, några ord från gamla som unga fans världen över, eller intervjuer med några andra än de mest självklara namnen. För att inte tala om att interiördesignern Ken Adam eller musikern John Barry, som skapat Bonds välkända signaturmelodi, lätt skulle förtjäna sina egna filmer.

Stevan Rileys "Everything or Nothing" är en grundlektion i Bondkunskap, och en rätt torr sådan om du har några som helst krav på att bli underhållen eller lära dig något nytt. Ett äkta Bondfan rekommenderas hellre gräva ner sig i  de dokumentärer och bakomfilmer som redan finns där ute. Det borde vara allt eller inget.