Excess Will Save Us 2022

”Pang, pang, pang!” - en terrorattack har skett i Villereau, fast egentligen handlar det bara om ett missförstånd kring en duvjakt. Så här ser Morgane Dziurla-Petits långfilmsdebut ut, en film fylld av omväxlande toner och påståenden. 

 

Genom berättelsens excentriska stil, där Morgane själv deltar som en karaktär, får publiken lära känna hennes familj och den lilla byn, Villereau. Morganes intressen riktas tidigt mot hennes kusin, hennes liv som gymnasieelev, kärleken och Tiktok som ett utlopp för kreativitet. 

 

Ju längre filmen lider tar gubbarna i byn över berättelsen. Åskådaren får lära sig deras inställning till uppfostran och att barn minsann uppfostrar sig själva i Villereau, samtidigt som Morgane och hennes kusin förpassas till bakgrundsfigurer. Som en god hybridfilm gör så gräver "Excess Will Save Us" upp värderingar och attityder som genomsyrar platsen som undersöks. Det är med en känsla av begravd humor vi får lära känna karaktärerna, där ordet frihet och en specifik fransk misstro mot allt främmande vrids och vänds på, tills alla motsägelser är synliga.

 

Det statiska bildberättandet, där kameran är som fastkedjad i de leriga åkermarkerna, tar sig an Villereau genom att förneka traditionell, romantisk nyfikenhet för att i stället cementera kamerans auktoritära position i platsen. Allt ska fram. Hagelgevär, döda duvor, eldsvådor, motgångar, gravstenar, hönor och katter som pryder kullerstenen, allt framträder i ett sorts icke-hierarkiskt bildberättande om vad människor hinner drömma om innan kistan rullas fram. Det förklaras att Villereau är norra Frankrikes Hitchcock – en otäck plats. Samtidigt får åskådaren lära sig att det är även en plats som genomlider en global pandemi, samt en plats fylld av kärlek. 

 

I ett skede får åskådaren vittna Morganes nyförälskade pappa, Patrick, jaga kjoltyg i gräset. Morgane lyckas fånga många av de motsägelsefulla känslorna och påståenden som genomsyrar den europeiska landsbygden.

 

Det är onekligen så att filmskaparen har ett öga för starka bilder, men även i detta sökande upplevs de ibland tomma. Här någonstans tenderar filmen att vandra i väg från publiken. Formalistiska påståenden undermineras, filmiska traditioner upplöses, men vad lämnas publiken med? Något mer än en spegel av samtiden och världspolitiken i stort? 

 

Filmens gäckande fråga om konstnärlig tomhet är tillräcklig för att driva dess existentiella kärna, men frånvaron av genuin nyfikenhet kring densamma jobbar mest emot den. Det hjälper inte att filmen är dränkt i teori som kväver filmskaparens annars unika röst, för det är först när filmen vågar förlita sig på impulserna som de riktiga motsägelserna framträder.

 

Mixen av humor och tragedi, fakta och fiktion, allt detta är förstås en godispåse för arthouse-publiken och det är väl här någonstans filmen landar, där den egentligen inte vill. I en sorts samtidens fan service - där att inte tro på rösten är något beundransvärt och om inte annat, försäkra dig om att rösten åtminstone låter smart. Scenen där Patrick kysser sin nya kärlek med gallret bakom upplevs så förbannat vacker, spontan och befriande. Samtidigt är det hur scenen byggs upp som underminerar nöjet, i stället leds åskådaren in i en metakonst med blick mot romantikens landsbygd. 

 

Slutresultatet blir ofta en osäker mix som gör att filmen aldrig lyfter och når bortom sin egen sfär. Sfären är, trots det, ofta rolig och intressant och Morgane påvisar att hon är en filmskapare med framtiden för sig.