Exodus 2023

Abbe Hassan är ett namn man ska hålla i minnet. Hans långfilm "Exodus", som visades första gången i januari och som invigde årets Göteborg Film Festival, är helt enkelt en mästerdebut. Filmens titel är en anspelning till den andra Moseboken, i vilken israeliterna gör sitt uttåg från Egypten. I "Exodus" får man se några av Syriens flyktingar som gör en liknande resa, då den utspelar sig under flyktingkrisen 2015.

 

Filmen är som en "roadmovie", där vi får följa tolvåriga Amal (Jwan Alqatami) som flyr från kriget i Syrien tillsammans med sin familj. De är på väg till Sverige för att söka asyl, men tappar bort varandra på vägen. Amal blir alldeles ensam i Turkiet. Men som tur är, och denna mening trodde jag att jag aldrig skulle få skriva, så möter hon människosmugglaren Sam (Ashraf Barhom). Sam ska dock inte sälja Amal, utan går nämligen med på att hjälpa henne att hitta sin familj.

 

En människosmugglare och en tolvårig flicka kan ju tyckas vara en märklig kombo, men i denna film blir de verkligen en superduo. Deras vänskap får ett starkt band, och det känns verkligen som att skådespelarna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom har hittat varandra. Det är deras relation som lyfter hela filmen. Inte minst bör Alqatamis skådespelarinsats hyllas lite extra, då hon aldrig överspelar i en roll som egentligen kan vara svår att hitta balansen i. Karaktären Amal söker nämligen inte efter några enkla sympati-poäng.

 

Men det kan såklart vara på ont och gott att undvika den melodramatiska stämningen allt för mycket. Amal kan tolkas vara lite väl vuxen för sin ålder, då hon få gånger uppvisar några sorters svagheter. Det kan ju tyckas vara märkligt att en tolvåring håller humöret uppe när hon hamnar i en sådan extrem situation, då i alla fall jag hade brutit ihop en, eller rättare sagt, hundra gånger på vägen. Men den biten kan man bortse ifrån när regissören Hassan skapar ren och skär filmmagi. 

 

Tempot blir aldrig för långsamt, och musikslingan med den dämpade trumpeten bygger upp den vemodiga stämningen. Även fast premissen för berättelsen är nattsvart får vi också se lyckliga stunder. Inte minst levererar "Exodus" en realistisk skildring av händelser som har traumatiserat tusentals människor. Det märks att Hassan har gjort ett gediget förarbete. Dels har han använt sig av sina egna erfarenheter när han som barn flydde från krig, men han har även intervjuat flera flyktingar från Syrien som har berättat om sina upplevelser.

 

Det mest kusliga är hur obehagligt nära händelserna i filmen blir. Det kan tänkas vara svårt för oss att relatera, som aldrig har varit i närheten av att uppleva liknande situationer. Men "Exodus" påminner oss ständigt att detta är en verklighet som inte är allt för långt borta. Krig och människor som flyr för sina liv är inte längre något som skedde "förr i tiden", vilket man blir väl medveten om när Amal får låna Sams mobil för att vara inne på Instagram, eller när hon försöker få kontakt med sina systrar på Facetime. "Exodus" är aktuellare än någonsin.

 

Abbe Hassans långfilmsdebut är helt enkelt ett lysande och unikt flyktingdrama, som berör på många sätt. Om filmen inte kammar hem några nomineringar i nästa års Guldbaggegala lovar jag här och nu att jag ska käka upp min högra sko.