Eyes Wide Shut 1999

1999, internet var relativt nytt och nu mailade vi varandra lustiga clipartbilder istället för att faxa. Informationssamhället växte tills det inte längre räckte att bara skriva av uppslagsverket till skoluppsatsen. Nej, internet skulle användas och med denna nya, opålitliga informationskälla blev plötsligt källgranskning viktig eftersom tokstollarna nu kunde härja fritt. 

Min poäng? När ”Eyes Wide Shut” hade premiär var den allmänna vetskapen om Illuminati, Rothschild-familjen och det korrupta bankväsendet relativt begränsad. Idén om en global elit som medvetet dualiserar och kontrollerar vår tillvaro var något enbart övervintrade New Age-människor från 70-talet satt på. 

Idag tycks internet bestå av lika delar konspirationsteorier och kattklipp och därför ter sig inte Kubricks ”Eyes Wide Shut” lika ögonöppnande längre. Trots dess potentiella chockfaktor fann dock flera kritiker den mest långtråkig. Ett alltför platt utlåtande om något så pretentiöst, fast det beror såklart på hur man ser den... 

Att Kubrick dog bara dagar efter att ha visat slutversionen av ”Eyes Wide Shut” för Warner Bros samt att de sedan frikostigt censurerade orgie-scenen har spätt på idén om att detta är en konspirationsrulle. Julljusen som glimrar glättigt i var bildruta ska vara ett tecken på hur doktor Bill lever i en drömvärld. En värld han först vaknar upp från när han snubblar över en ockult-orgie-ritual. Då lättar slavdimman och han ser verkligheten för vad den är: styrd av en hemlig elit som kontrollerar vår tillvaro (sexuellt, mentalt osv.). Men Bill är i likhet med oss andra ovärdig och trots försök att bryta sig loss leker man inte med stora stygga vargen ostraffat. 

Om de fakta att Tom och Nicole var med i scientologkyrkan när filmen spelades in, samt att Kubricks dotter gick med strax därefter har påverkat berättelsen är oklart. En del hävdar att Kubrick är en del av eliten och att filmen gjorts för att förlöjliga idén om att de existerar i syfte att skydda deras identitet. 

Bill och Alice, doktorn och hans galleristfru, har varit ihop länge, så länge att den välpolerade ytan börjat krackelera. Hemkomna efter en posh jultillställning fortsätter de efterfesten hemma med lite gräs. Under ett pårökt samtal i sängen råkar Bill kläcka ur sig ett par sköna gubbklyschor:

1. Män pratar bara med hans fru för att få ligga. 

2. Kvinnor tänker inte som män (d.v.s på sex.)

Alice blir förbannad och berättar ingående om en gång då hon tänkt lämna honom och deras dotter för en redlig sjöman. Detta tar knäcken på Bills självförtroende som ger sig ut på en sexuell odyssé i försök att hela sitt ego. 

Om man ser bortom pattarna och stringtrosorna är det uppenbart att det är Alice som har makten i förhållandet. Hon tittar rakt in i kameran och på sig själv i spegeln när de hånglar, tillsynes använder hon sitt utseende medvetet för att få som hon vill. Efter sjömansstoryn är dock bilden av henne som den perfekta frun och modern förstörd. Bill börjar vakna upp inför de patriarkala strukturer som styr samhället. Under sin nattliga jakt stöter han på flera sexuella stereotyper: en tonårsbrud i Geisha-outfit, en prostituerad sociologistuderande, en sörjande dotter och hans resa kulminerar i den ultimata sexfantasin: orgien. Den röd/blå ljussättningen förstärker denna tes. Bill får dessutom känna på hur det är att vara tjej och tillsynes ständigt observerad. Som feministrulle är ”Eyes Wide Shut” klart värd att se, se om och analysera.

Helt opretto står sig inte filmen särskilt väl. Orkar man inte tolka meningar som ”Where the rainbow ends”, googla vad de venetianska maskerna symboliserar, eller låta sig svepas med av de entoniga pianostycket som vackert följer dramaturgins toppar och dalar blir det inte mycket kvar. Som ren underhållning är det som att sitta i lounge-delen på ett okej-stjärnigt hotell och lyssna på hissmusik medan du dricker en lätt avslagen Mojito. Den är långsam, smått teatralisk och den paranoida spänningen når aldrig klimax (som så mycket annat i filmen). Och att vänta på vad Bill ska råka ut för när han väl ställs inför den bestialiska eliten är som att vänta i Skatteverkets telefonkö.