Ezra 2023

Ezra är elva år, och autistisk. Hans föräldrar är skilda - mamma Jenna (Rose Byrne) har gått vidare i livet och träffat en ny partner, medan hans pappa Max (Bobby Cannavale) har en kaotisk tillvaro där han inte kan släppa greppet om sin förlorade relation. I arbetslivet kämpar han på som standupkomiker, och hoppas ständigt på att få ett genombrott. Under tiden bor han hemma hos sin åldrande och emotionellt otillgängliga far, Stan (Robert De Niro), medan han har misslyckade och kortvariga upplevelser med olika kvinnor.

 

Ezras diagnos gör att han ibland utagerar i skolan. Den här gången leder det till en situation där hans lärare är bekymrad över såväl hans eget välmående som de andra elevernas. Till slut har skolan fått nog, och stänger av Ezra. De rekommenderar att han ska börja i en anpassad skola där han kan få undervisning som passar hans inlärningssätt bättre.

 

Även om Jenna och Max försöker fatta gemensamma beslut så gott de kan, har de i den här situationen väldigt olika åsikter om vad som är den bästa vägen att gå för att hjälpa sin son. Det hela försvåras av att Max har kort stubin och starka känslor kring vad som är rätt och fel när det gäller Ezra.

 

När en läkare inte ger familjen något annat val än att börja medicinera Ezra kokar Max känslor över, och situationen eskalerar snabbt när han blir explosiv och hotfull. På grund av sitt våldsamma och instabila agerande får Max kontaktförbud mot Ezra, men givetvis kan han ändå inte hålla sig undan. Hans inneboende känsla av att allt glider honom ur händerna är alltför stark, och när han ser hur medicineringen påverkar hans son negativt fattar Max ett radikalt beslut: han kidnappar sin egen son och tar med honom på en roadtrip.

 

Familjedynamiken är spretig, komplicerad och infekterad när de olika karaktärerna försöker agera på bästa sätt för att få livet att fungera. Alla har sin egen agenda och sina egna inre demoner, men vad samtliga vuxna ändå vill är att Ezra ska ha ett så bra liv som möjligt. Det innebär inte att de beter sig rimligt, eller ens särskilt vuxet, alla gånger.

 

När Max tar med sig sin son ut på vägarna är det ett emotionellt och desperat beteende från en far som kämpar för sin sons rättigheter att få leva och fungera i samma värld som han själv, och alla andra neurotypiska människor. Där Jenna värnar om Ezras rätt att tillåtas vara som han är i en trygg miljö med likasinnade, vill Max att sonen ska få vara sig själv i vilken miljö som helst.

 

Det är inte svårt att se att ingen av dem har helt rätt, eller helt fel, men att krocken i åsikter skapar en myriad smärtpunkter och leder till många beslut fattade i affekt. Max och Stans obekväma far och son-relation ger ytterligare ett lager av trauman och outtalade känslor, vilket också bidrar till den frustration de alla upplever.

 

Att föra vidare saker från barndomen som inte fungerade, till sitt eget barn, är många föräldrars största rädsla. Denna oro är också en återkommande och väl illustrerad känsla här. Att vara förälder är helt enkelt ingen dans på rosor, och att navigera i världen för ett barn med särskilda behov är som att spela samma spel som alla andra, fast på den allra högsta nivån. Det är stökigt, svårt, oklart och komplicerat. Precis som livet skulle vara ifall Max, Jenna, Stan och Ezra fanns på riktigt.

 

Men trots att det komplexa ämnet hanteras på ett trovärdigt sätt är det den där spretigheten som gör att man känner sig splittrad. Att känslorna inte hinner gripa tag innan det kommer nya upplevelser och nya känslor. Om och om igen kastas man runt, vilket efter ett tag blir ganska utmattande.

 

På sina ställen blixtrar det till av genuin värme, och det är då filmen är som allra bäst. Tyvärr är de stunderna inte tillräckligt många, samtidigt som svärtan inte heller når in så som den behöver. Istället lämnas man med en mestadels matt och stökig känsla. Vilket, paradoxalt nog, också är nödvändigt för att till fullo förstå filmens skeenden.

 

Men ändå är det något som inte fungerar riktigt för att Ezras berättelse ska gå hela vägen in i hjärtat. Det spretar helt enkelt för mycket.