Faces Places 2017

88-åriga Agnes Varda är en fotojournalist och en viktig person i filmrörelsen den franska nya vågen, där hon även var den enda kvinnan som slog igenom. Den mystiske JR arbetar med att göra street art, stora porträtt i papper som klistras fast på fasader. Dessa två udda karaktärer reser runt på den franska landsbygden i en liten lastbild som innehåller en fotostudio och är målad som en kamera för att fotografera människor.

 

Kanske för orden “den franska landsbygden” tanken till pittoreska byar och blommande åkrar som sträcker sig så långt ögat når. De finns med också, men fokus ligger på fabriker, hamnar, övergivna byggprojekt, gruvområden där gruvan stängts ner. Det är Frankrike så långt bort från Paris som möjligt. Agnes och JR pratar med dem de möter, får små bitar ur deras liv och deras tankar om sina arbeten. De gnagbas över hur personerna ska posera, och sätter sedan upp porträtten - ofta många meter höga - på husväggar, övergivna byggnader, lador, vattentorn med mera.

Det är en rörande film med hänförande foto. Porträtten av vanliga människor - bönder, fabriksarbetare, barn till svunna tiders gruvarbetare - visar en bild av Frankrike som sällan når utanför dess gränser. De olika bitarna knyts ihop genom stunder då Agnes och JR filmas bakifrån när de sitter i olika miljöer och diskuterar vad de upplevt. Samtalen rör åldrandet då Agnes närmar sig 90-strecket, landsbygden, arbete, modernisering och konst. Ett par lekfulla, iscensatta scener blandas med det dokumentära.

Ett problem filmen har är att det ofta saknas följdfrågor när de pratar med olika personer. De möter en hord getter som saknar horn och det visar sig att bonden bränner av dem. På frågan om det inte gör ont svarar han “Det är över på 20 sekunder” vilket ju inte är ett svar på frågan. Hade det diskuterats mer hade det bidragit till kontrasten de möter när de åker till en annan gård som låter getterna behålla hornen.

 

I ett annat exempel berättar en hel familj ömsint om hur deras förfäder gifte sig genom att mannen kidnappade kvinnan då hennes pappa sagt nej till giftermålet. En fråga om huruvida hon var med på noterna saknas och gör mig lite illa berörd.

“Faces Places” nominerades till Bästa Dokumentär på Oscarsgalan i år, men förlorade till Bryan Vogels dopingdokumentär “Ikaros.” Det är inte så överraskande då de vinnande dokumentärerna brukar ha ett starkare driv - ofta har de, oavsett ämne, nästan en thrillerkänsla - än stillsamma “Faces Places.”

 

Och nej, den är knappast actionpackad, men den är ändå väl värd 89 minuter av din tid. Denna stilla, vackra film om två konstnärer av olika generationer som hittat varandra är rörande, rolig och visar ett Frankrike långt bort från miljöerna i de franska filmer som vanligtvis når oss.