Factory Girl 2006

”One person in the 60’s fascinated me more than anybody I had ever known. The fascination I experienced was probably very close to a certain kind of love.”

Med detta Andy Warhol-citat inleds filmen “Factory Girl”. Personen man syftar till var en av Warhols främsta protegér, Edie Sedgwick. Edie som kom från en minst sagt förmögen familj av ”uramerikaner”, var lite av familjens svarta får med sina konstnärsdrömmar. Efter konststudier i Cambridge flyttade hon på 60-talet till dekadensens New York för att förverkliga dessa.

I New York visar det sig dock att Edies öde istället är att bli ett konstverk. Signerat Warhol. De två träffas på ett vernissage där Andy blir så hänförd av Edies personlighet och utstrålning, och hennes pengar får man förmoda, att han ber henne komma förbi studion The Factory för att provfilma. Edie som både beundrar och respekterar Andy som konstnär tackar ja. Resten är, som man säger, historia. Edie blir Andys nya superstjärna och New Yorks nästa It-girl.

Edies livsöde är klart fascinerande. Här har vi en ung och olycklig kvinna som desperat försöker hitta sig själv och sin plats i världen. I bagaget bär hon med sig år av incest, våld och tragik. Det är inte svårt att förstå varför hon känner sig så hemma bland den brokiga skara av mer eller mindre missanpassade och skadade människor på The Factory, inklusive Andy. Sienna Miller som spelar Edie gör det på ett överraskande bra sätt. Utåt sett är Edie livlig, rolig, spontan och stark, men Miller fångar även skickligt smärtan, desperationen och det ömtåliga i Edie genom det påklistrade leendet, det nervösa och ihåliga skrattet, det smått neurotiska kroppsspråket och det ständiga kedjerökandet.

Även Guy Pearce gör anmärkningsvärt bra ifrån sig som den distanserade och självupptagne kufen Warhol. De osympatiska dragen i hans person påminner om Truman Capote i ”Capote” som hänsynslöst ljög, bedrog och utnyttjade allt och alla han behövde, för att färdigställa sin vision. Hur Warhol förhåller sig till Edie uttrycker han nog bäst själv: ”I would sure love to work with her. I’ve never seen a girl with so many problems.” Trots att de förvisso utvecklar en sorts vänskap är Warhols förhållande till Edie präglat av egoism och fascination. Som till ett objekt han vill tämja, skapa och göra till sitt konstverk. Någonstans har Edie ett bäst före-datum, så när hon börjar visa sig självständig tar svartsjukan över hos Warhol som kastar ut henne med gårdagens sopor för att hitta en ny superstjärna att dyrka. Detta blir början till slutet för Edie som tappar kontrollen över sitt liv totalt.

Det är fängslande att få denna inblick i The Factory och dessa människors livsöden. Varför är det då så svårt att bli riktigt berörd? Tankarna går gärna till ”La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf” som aldrig heller fick till det, trots utmärkt skådespeleri av Marion Cotillard. Därmed inte sagt att Miller förtjänar en Oscar för sin prestation, men det finns andra likheter. Förtätningen av historien äger aldrig rum och det är svårt att foga ihop alla bitar till en begriplig helhet. När berättelsen är färdig känns bilden av Edie inte färdig. Filmen anländer så att säga aldrig, trots att vi vet exakt hur det hela slutade för Edie. Det är synd för den här berättelsen förtjänar nog bättre än så.

ONÖDIGT VETANDE För att skapa en så autentisk bild som möjligt av livet på The Factory, arbetade regissören och producenten med manuset i två års tid. De intervjuade flera av Warhols och Sedgwicks nära vänner och anhöriga i timtal.