Fågelfångarens son 2019

För ett antal år sedan träffade regissör Richard Hobert en färöisk kvinna. Hon hade en historia att berätta, och vägrade ge sig innan hon fått dela med sig av vad hon hade att säga. Fyrtiofem sekunder senare var hon klar, och Hobert blev så tagen av kvinnans berättelse att han bestämde sig för att göra en film av alltihop. 

 

Det är bakgrunden. På vägen hit har Hobert också skrivit en roman om saken utifrån sitt egna manus. Han älskar den här historien. Så vad handlar det om då? Jo, om gamla arvslagar på Färöarna, och vad en familj är villig att göra för att få behålla sin lilla gård.

 

För Esmar, en robust, fåordig man, förflyter livet i stilla mak. Han ägnar dagarna åt att hänga i grova rep från höga klippor för att fånga fåglar, och hemma driver en flock får runt. Hans lilla gård erbjuder ingen extravagans, men livet är bättre nu än när han började med två tomma nävar för många år sedan. Hans fru Johanna har givit dem döttrar, men när sliskige Såmal kommer för att kräva sitt land tillbaka blir behovet av en son livsavgörande. Enligt färöisk lag får Esmar nämligen förlänga sitt arrende med trettio år om han kan presentera en son och arvinge, annars måste familjen lämna allt de lyckats bygga upp, och flytta. Så vad göra?  

 

Parets nära vän Livia, spelad av Livia Millhagen, kläcker den briljanta idén att det nog är fel på Esmar, och att det kanske är lättare att få en son med någon annan man. Efter mycket om och men bestämmer sig Esmar och Johanna tillslut för att låta Livias käresta, den franske båtkaptenen Armand, betäcka Johanna. Varför Livia går med på detta är svårt att förstå, men så lyder alltså historien, och komplikationerna hopar sig såklart.

 

Färöarna själva har spelat en stor roll i skapandet av "Fågelfångarens son". Själva landskapet visas upp i sin fulla prakt, där vindarna rullar över de gröna kullarna och där vågorna med vildsint kraft slår in mot de karga klipporna. Det är kort sagt vackert att titta på, även om kläderna karaktärerna bär ser aningen för nya och rena ut för att sälja in hela illusionen av ett strävsamt liv under tidigt 1900-tal. Dialogen består till ungefär lika stora delar av svenska, danska, franska, och färöiska vilket skänker viss autenticitet till det hela. Tydligen sker samma mix av språk även nuförtiden på öarna.

 

Jag vet inte vad det är, men det är något jag inte köper här. I filmen alltså. Jag kan inte skaka av mig känslan av att allt i slutändan bara är ganska fånigt, och om det beror på skådespelarnas varierande insatser (tidigare nämnda Livia Millgren sticker ut positivt) eller historiens inneboende... tveksamhet är svårt att säga. Att Livia går med på att låta hennes Armand gå till sängs med Johanna är svårt att svälja, och borde ha kunnat säljas in bättre.

 

"Fågelfångarens son" är också i längsta laget. Eftersom jag inte är fångad emotionellt blir de olika turerna fram och tillbaka kring den eventuella sonens vara eller icke vara rätt ointressanta att titta på, och gäspningarna lurar aldrig särskilt långt bort. Och då faller filmen såklart snabbt.  

 

Om du har ett särskilt intresse för Färöarna, eller kanske för tidsperioden i fråga, kan du nog få ut något av "Fågelfångarens son". Det är ett ambitiöst projekt som tagit många år att färdigställa, och det finns bra aspekter av filmen, men som helhet finner jag mig ofta önska att Esmer bara byggt en ny ruffig stuga någon annanstans, tagit med sig sina jävla får, och låtit drömmarna om en son dö. Det hade i slutändan varit lättare för både honom och mig.