Fåglarna 1963

Det finns en fantastisk scen i början av "Fåglarna" som egentligen inte rör själva fågeltemat alls. Spontana nuckan Melanie (Tippi Hedren) har förföljt en stilig men smått oförskämd man, Mitch (Rod Taylor), till hans hem i Bodega Bay för att överlämna en humoristisk gåva i form av en bur med turturduvor. När de två väl sitter ner på ett fik och oskyldigt flirtar kommer Mitch mamma (Jessica Tandy) in och sabbar stämningen, och det går upp Melanie att Mitch är en svårfångad morsgris.

Stämningen som infinner sig i scenen är sådär på pricken skrattretande genant och obekväm, där trion under en väldigt formell dialog utbyter välriktade och granskande blickar. Redan i den här scenen bevisar Hitchcock återigen hur han galant hanterar både drabbande humor, briljant personregi och igenkänning kombinerat med underhållning. Och då har vi inte ens närmat oss filmens isande skräck än. Dock flaggar regissören för faran som kommer både i denna scen och filmens inledande halvtimme, även om fokuset ligger på karaktärerna.

Det är en gammal, simpel men väl fungerande taktik där han låter oss lära känna rollfigurerna och deras situation innan han utsätter dem för de ondskefulla titelbestarna. Att vi känner igen den kyliga blondinen och den sorglöse ungkarlen med glimten i ögat från tidigare Hithcock-filmer går att leva med när både spel, regi och dialog är så träffsäkert. Dessutom har de sympatiska Hedren och Taylor fint stöd från Tandy, Suazanne Pleshette och en ung Veronica Cartwright i biroller.

Men filmens huvudtema ligger dock i spänningen, när fåglarna anfaller. Och det är riktigt otäckt, utan att man kan förklara varför. I någon helt annans händer hade ju bara tanken med en skräckfilm om fåglar blivit absurd (kolla bara på den bäst glömda uppföljaren...). Men Hitch levererar de kalla kårarna med självklarhet. Att han vägrar att komponera med dramatisk musik, förklara deras destruktiva beteende eller besvära oss med blodigt detaljerade scener gör att det hela känns obehagligt autentiskt och verklighetstroget.

Att filmen har några år på nacken går inte att förneka. Tempot lär döda stämningen för den mer bortskämde, MTV-avlade tittaren och de som förväntar sig att skrika och hoppa högt går bet. Men det finns en klar rysmysig tjusning i Hitchcocks klassiker och denna är absolut inget undantag. Precis som man ogärna badade efter "Hajen" så är en flock fåglar på himlen troligen det sista man vill se efter en titt av den här ruggiga filmen.