Fahrenheit 11/9 2018

9 november 2016 kommer gå till historien som dagen då Donald Trump överraskade alla och vann det amerikanska presidentvalet. Realitystjärnan och miljardären, som inte skäms för rasistiska och sexistiska uttalanden och som kandiderade ”lite på skoj”, blev plötsligt världens mäktigaste man. Experterna chockades, halva USA likaså. Det här var ju menat att bli Hillarys seger utan tvivel.

Med sitt patenterade, underhållande tonfall försöker dokumentärfilmaren Michael Moore att besvara frågan: ”How the fuck did this happen?” Han träffar beslutsfattare, publicister, historiker och vanliga medborgare och upptäcker att svaren är flera, och inte så enkla.

Kanske grundas det i ett allvarligt missnöje med hur politikerna styrt landet? Ett missnöje som samtidigt får förbisedda medborgare att tappa tron på systemet. För att bevisa sin poäng behöver Moore inte åka längre än till hemstaden Flint, där en senator lät blyförgiftat vatten flöda ut i kranarna. Varenda barn blev sjukt medan makthavarna mörkade labbresultaten. Senatorn "förgiftade en hel amerikansk stad, inga terrorister har ännu lyckats med det”, kommenterar Moore syrligt.

Moore går åt Trump och andra jubelpuckon med alla medel han har. Men också vapenlagarna, elektorssystemet, korruption, och misstaget som kostade Obama staden Flints stöd, hinner sågas. Ibland träffsäkert, ibland klumpigt. Ibland har filmskaparen att censurera sig själv, eller knyta ihop säcken. Han har mycket att säga, men att spotta ur sig allt på en gång är inte alltid den bästa idén.

Ibland är det hårt vinklat, för den komiska effektens skull. Michael Moore är ju Michael Moore och lyckas med musik och grafik förlöjliga alla som han tycker förtjänar det. Jag skrattar mycket och ofta åt alla udda funderingar som rör sig i hans huvud och de otroliga kopplingar han hittar. Kan det vara så att Trumps seger egentligen är sångerskan Gwen Stefanis fel?

Men filmen blir som starkast när filmskaparen själv kliver åt sidan, och släpper fram vanliga amerikaner. De som hamnat i kläm när girigheten fått styra. De som glömdes bort när valbevakningen fokuserade på tittarsiffror, och som struntar i att rösta då de själva känner sig struntade i.

Som i hans tidigare filmer belyser Moore sjukdomarna i det amerikanska samhället. Men ”Fahrenheit 11/9” är också optimistisk och visar att det finns hopp för framtiden. Filmen tar oss bland annat till West Virginia, där lärarna gick ut i strejk och framgångsrikt höjde sina löner.

Och när eleverna i Parkland drar ihop massiva demonstrationer efter en skolskjutning, står han vid deras sida och hejar på. Scener som dessa får det att tåras i ögonen.

Moore behöver inte säga det rakt ut för budskapet är tydligt. Folkets röst räknas, om det så är på plakat utanför stadshuset, eller i lådan på valdagen. Det är så här man gör "America great again" menar han. Ett budskap som inte bara är reserverat för jänkarna utan lika viktigt i SD:s Sverige. Styrkan hos de människor som säger ifrån, som protesterar och höjer sina röster när andra försöker tysta dem, ger mig rysningar.