Fair Game 2010

Året är 2003. Valerie Plame är en CIA-agent som har världen som sitt arbetsfält. Hennes man är den före detta ambassadören Joseph C. Wilson. När Valerie blir indragen i undersökningen om Iraks påstådda program för massförstörelsevapen får även hennes make en förfrågan från CIA att resa till Afrika för att ta reda på om Saddams regering har köpt uranium för att tillverka kärnvapen.

Wilson hittar inget i Afrika och rapporterar till CIA att ingen vapenaffär skett. Därför blir han minst sagt förvånad när vice-president Dick Cheney använder just Afrikaspåret för att rättfärdiga den amerikanska invasionen av Irak. Wilson beslutar sig för att skriva en artikel där han dementerar hela historien och berättar sanningen varpå hela helvetet brakar lös.

Regissör Liman har tack vare det till den största delen lyckade manuset signerat bröderna Jez och John-Henry Butterworth satt ihop en politisk thriller modellerad enligt reglerna ur den gamla skolan. Här tillåts karaktärerna breda ut sig över långa middagsbjudningar och i oändliga kontorsmöten och filmen blir desto bättre just för det.

Sean Penn har ju ägnat den sista tiden av sin karriär åt att odla myten om den politiskt upphöjde konstnären, och det med viss framgång. När han nu spelar Joseph Wilson, full av brinnande övertygelse och en närmast naiv tro på rättvisan, är det på något märkligt vis som om han spelar sig själv. Det fungerar alldeles utmärkt, Penn är som allra bäst när han skakar av återhållen vrede och tillåts explodera i frustande monologer om världens tillstånd. Perfekt casting med andra ord. Naomi Watts som Valerie Plame är även hon lyckad. Utåt ser hon ut att vara en framgångsrik affärskvinna och helyllemamma men i själva verket är hennes hemliga yrkesval djupt splittrande med ett knakande äktenskap till följd.

Tack vare utmärkt skådespeleri, en tät första akt och ett genomarbetat manus är den första timmen av "Fair Game" stundtals en ren njutning att se. Men så börjar bygget knaka och när eftertexterna börjar rulla är det inte utan känslan av ett missat tillfälle. Problemet är att filmen allt mer kommer att handla om makarnas relation och deras kamp mot makterna i Washington och släpper intressanta sidotrådar (som den om en irakisk ingenjör i Bagdad som råkar i kläm när amerikanernas machiavellispel utmanövrerar Valerie).

Och trots gott spel från Penn och Watts känns de äkta makarnas interna problem ganska futtiga i jämförelse med det verkliga brottet: de falska förespeglignarna för invasionen av Irak. När ridån går ner är det både med en gäspning och en vag känsla av indignation över lömska neocons som Scooter Libby och Karl Rove. En bra film som kunde varit något mycket mer.