Fakiren som fastnade i ett skåp 2018

”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp”. Har man hört en sådant tokroligt namn på en bok förut? Ja, jo. Faktum är ju att vi har blivit bombarderade med variationer av samma putslustiga, knäppkängigt överkonstruerade titel, både i bok- och filmform, de senaste åren.

Det kan inte ha undgått någon att det ligger i tiden att döpa en presumtiv bestseller/box office-succé till något i stil med ”Hundraåringen som klättrade ut ur en nota och försvann” eller ”Hundratvååringen som smet från ett fönster”. Det har definitivt inte undgått fransmannen Romain Puértolas att det där verkar vara ett smidigt trick om man vill kombinera författarvärvet med supermycket kosing och en gigantisk, skrockbenägen läsekrets som senare omvandlas till en minst lika fnissugen biopublik.

Huggsexa uppstår per automatik om filmrättigheterna – långa, skojiga beskrivningar av vad som händer i berättelsen säljer ju ofelbart – och så upprepas den snuskigt lukrativa ekvationen. Puértolas har tillsammans med sina likasinnade kollegor och filmproducentkompisar dessutom listat ut att det går att rulla ut oändligt många uppföljare som tar konceptet med knasiga titlar ännu längre. Vad kommer härnäst från hans penna? ”Fakiren som lade sig i fosterställning i en Hästens-säng och vaknade i Honduras under ett flodhästkranium i keramik”? Det kan bara tiden utvisa.

Men vaddå? Det är väl inget fel med folklig massunderhållning som genererar feta drivor med pengar åt alla berörda kreatörer och föräras filmaffischomdömen (samt bokomslagspuffar) som ”Livsbejakande”, ”Färgstarkt”, ”Hjärtvärmande”? Eskapism är en mänsklig rättighet. Man behöver faktiskt inte lägga någon värdering i det. Fast det gör man ju, en riktigt låg en, när upplägget är så genomskinligt och supercyniskt som i det här fallet.

”Fakiren...” är nämligen så färgstarkt livsbejakande tokrolig att den drunknar i sitt eget överflöd redan efter tio minuter. Överdosen blir omedelbar och fatal, man storknar och återhämtar sig inte förrän varenda skojfriskt, exotiserande kort har spelats ut. Att få en hel sockervadd intryckt i ansiktet visar sig vara minst lika otrevligt som att serveras en diskret liten cyanidkapsel.

Det är helt enkelt kontraproduktivt med en film som anstränger sig så febrilt för att charma, samtidigt som den med ett stelopererat leende på fullaste allvar försöker att låtsas som att den inte bara är en skräddarsydd produkt för en specifik, upptrampad marknad. Under alla indiska kryddor, osannolika kulturkrockar och halsbrytande äventyr finns endast en krass vinstkalkyl.

Som recensent kan man bli provocerad av att formeln ändå fungerar, eller så kan man lägga sin energi på väsentligare saker. Som att i korthet redogöra för filmens handling, till exempel.

Excentrisk, älskvärd protagonist snubblar slumpmässigt ut på en världsomspännande resa där tokroliga och kaosartade möten med allehanda färgstarka figurer från jordens alla hörn och kulturer gradvis lär honom vad som är viktigt i livet.

Har man hört en sådan originell och vinnande filmidé förut?