Fäktaren 2015

Året är 1953 och vi får följa fäktningsmästaren Endel Nelis som flyr från Stalins hemliga polis i Leningrad till den lilla staden Haapsalu i Estland. Här tar han jobb som gymnastiklärare på en skola och hoppas försvinna under radarn från den sovjetiska makten. Men när han startar en fäktningsklubb för barnen kommer misstänksamma blickar från skolans ledning och Nelis ställs inför ett svårt val.

Härös filmatisering av den sanna historien om Endel Nelis är en väldigt rättfram skildring och bjuder inte på några större överraskningar. Men han är samtidigt så trygg i sitt berättande att han vet precis vad som funkar bäst och bygger därmed ett oerhört träffande och emotionellt porträtt av  fäktningsmästaren. Relationen som Nelis får med barnen, och samspelet dem emellan, är filmens kärna och otvivelaktigt dess starkaste element. Barnen, som många blev faderlösa efter den ryska ockupationen, finner en stark förebild i Endel och han blir något av helande effekt för stadens unga.

Den sanna berättelsen om Endel Nelis är en ganska liten del i historien men ack så talande, och Härö har ihop med manusförfattaren Anna Heinämaa lyft fram den på bästa sätt. Det är en väldigt filmisk berättelse, och stundtals tar filmen skada av det, men ”Fäktaren” är trots det en fängslande, träffsäker och varm historia om förtryck, samhörighet och kärlek.