Höstlöv som faller 2023

81 minuter. Mer behövs inte för att berätta en berörande, men också extremt underhållande och mänsklig historia, och samtidigt ge orättvisorna i samhället en smocka. ”Fallen Leaves” hyllar den enkla människan men ger också filmen som konstart en fanfar. 81 minuter är exakt rätt antal minuter, för att i det lilla skapa ett stort mästerverk.

 

”Fallen Leaves” är den fjärde delen i Kaurismäkis trilogi om proletariatet, och har liksom de tidigare en till synes väldigt enkel intrig. En man och en kvinna i utkanten av Helsingfors, båda underbetalda arbetare, så kallat golvfolk, träffas av en slump under en karaokekväll. Tycke uppstår och det blir en slags fåordig finsk kärlek vid första ögonkastet. Efter en dejt på kvartersbiografen, kommer deras vägar, på grund av diverse olyckliga omständigheter, gå åt olika håll. Kommer de hitta tillbaka till varandra och kommer de någonsin få veta den andres namn?

 

Filmen utspelas i nutid, i ett ofjäskigt, grådaskigt Helsingfors. Livet är inte lätt. Och svårare blir det var dag, dels på grund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina men också på grund av ett hårdare klimat även hemmavid. Vi hör nyheter på radion om krigets fasor, vilket fungerar som en perfekt och aktualiserad backdrop till det som sker.

 

Det finns likheter mellan Aki Kaurismäkis och Ken Loachs filmer. Eller låt säga ambitionen med dem. Båda skildrar utanförskapet i rika välfärdsstater och de små människorna som är grundstommen, men ändå inte räknas. Människor, som lever utan skyddsnät. De båda gör detta med enorm ömhet för sina karaktärer och med kärlek till det oskuldsfulla i oss. Men till skillnad från Loach, som mellan varven (och med rätta) hytter med näven mot myndigheter, väljer Kaurismäki lågmäld humor för att visa på orättvisorna. Båda gör vad de gör väldigt bra, men just idag värms mitt sinne mer av den senare.

 

Personerna i ”Fallen Leaves” har det inte gött. Men de är ändå ödmjuka till sin slitsamma tillvaro, och någonstans nöjda med det lilla. Samtidigt finns alltid en ytterligare krydda att längta efter, och det är kärlek.

 

De två huvudpersonerna görs av Alma Pöysti ("Tove", 2020) och Jussi Vatanen ("Okänd soldat", 2017). Två kompetenta skådespelare, som fått lägga allt vad de lärt sig åt sidan och istället på klassiskt Kaurismäki-manér endast betona det viktiga. Deras minspel och repliker är ytterst sparsmakade, men ändå är deras uttryck otroligt talande.

 

”Fallen Leaves” rör sig genom välbekant territorium och det handlar om att bokstavligen leva ur hand i mun, söka jobb, förlora detsamma. Men det handlar också om immigration, social isolering och kärleken som balsam i en trasslig tillvaro. I filmen vävs såklart vemodiga finsk toner in i historien. Musiken erbjuder ytterligare lindring till den tuffa situationen, men också sällskap till isolerade själar i sökande efter sammanhang.

 

Filmen saknar inte den typiska ironin som Kaurismäki brukar bjuda oss på. Den kommer fram genom apatin hos karaktärerna, deras få men välvalda och roliga repliker, ihop med de mycket stela kompositionerna av scenerna, och huvudsakligen statiska tagningarna. Allt detta ger något helt annat än en realistisk känsla. Vilket bidrar till både ironin och värmande humorn.

 

Även om han inte likt Loach hytter med näven, så finns här också stark samhällskritik. Kritiken riktas mot bland annat arbetslinjens alltmer människofientliga villkor. Men också mot alla otaliga orättvisorna, livet även annars för med sig. Det är inte lätt att vara människa i utkanten, och ibland krävs det inte mycket för att allt ställs på sin spets.

 

De fallna löven i titeln symboliserar alla fallna människorna som blåst ner. Våra två protagonister tappar i fallet varandra och söker genom filmen efter sin saknade lövkompis. Deras längtan ger dem försiktiga löften om något mer, och när den inte tar massa omvägar genom onödig dialog, känns det ännu mer. För när det sparas på orden, får de få som lämnats kvar, ytterligare innebörd.

 

”Fallen Leaves” är en film så fin och livbejakande att jag vill gråta. Den är rolig, härlig, tankeväckande och bara förbannat ljuvlig.