Falling Down 1993

Rusningstrafik i stekande sol. Oräkneliga bilar som står fast och tutar konstant. Svetten rinner ner för pannan. En envis fluga surrar. Barn i en skolbuss tätt intill skriker. Yuppies med irriterande slogans på bilen pratar högt i sina mobiler. Tålamodet tryter. Visst har vi alla haft den känslan när man får nog och bara lämnar allt?

Den briljanta inledningen I ”Falling Down”, en hyllning till Fellinis berömda öppningsscen i ”8 1/2”, är som en kortfilm i sig. Den skildrar perfekt hur en man på bristningsgränsen kollapsar inombords och får nog. Men inte på samma sätt som när Peter Finch vrålar ut sitt missnöje i den klassiska scenen i ”Network” utan detta sker briserande på insidan.

Rollen som den frånskilde och arbetslöse William Foster är Douglas egen favorit och en av hans absolut bästa. Vi känner med hans frustration när han på väg hem till sin dotters födelsedag stöter på alla de värsta typerna från det moderna samhället - kriminella, knarkare, nazister. Det är klart man till slut ger upp och plockar upp första bästa automatvapen för att värja sig.

Men ju mer vi lär känna William - inte bara via hans gärningar utan även genom penionsförberedande polisen Robert Duvalls research - desto mer skrämmande blir han. Är han den idealistiska hjälte vi gärna ser honom som eller är han en djupt störd psykopat i behov av hjälp? Hans fiender må vara stereotyper men han själv är någon hans egen ex-fru (Barbara Hershey) fruktar.

Det är ett fängslande, spännande och tänkvärt drama om skeva perspektiv och hur det gamla mantrat ”det var bättre förr i tiden” kan göra även den med de bästa avsikterna blind för sina egna gärningar. Hur ens missnöje kring det hopplösa våldet och hatet som sker omkring en till slut rättfärdigar egna kriminella handlingar i ens huvud.

Sedan är det en film som med sina 25 år på nacken inte helt åldrats med värdighet. Trots inkluderandet av ett fåtal ”värdiga” representanter så blir skildringen av kvinnor och framför allt etniska minoriteter ganska ifrågasättbar. Det blir en bitter eftersmak när den vita medelklassmannen ska göra upp med gatuslödder i form av giriga asiater med dålig engelska och våldsamma latinos.

Det leder också till den slutliga frågan vad filmen faktiskt vill säga. Joel Schumacher är en regissör som kan hålla tempot igång och hans visuella stil gör att man förlåter snedsteg som snuddar vid ”Machete”-liknande exploitation ibland. Men med manusdebuterande skådespelaren Ebbe Roe Smiths historia kliver han raskt framåt utan ett ordentligt mål i sikte.

Den är inte utan brister men likaså en fortfarande sevärd och intressant. Om inte för ämnet och Michael Douglas suveräna rollprestation (att han blev utan Oscarsnominering är ren skam), så för den den kittlande glädjen att se sådant vi själva skulle vilja göra. När Douglas slår sönder en kiosk med hutlösa överpriser eller tar fram ett vapen på en hamburgerrestaurang med förolämpande öppettider - då är man nästan på hans sida.