Familjefesten 2019

I ett sommarsoligt Bordeaux samlas man för att fira mamma Andreas (Catheriene Deneuve) sjuttioårsdag. Äldste brodern Vincent (Cedric Kahn som också har regisserat) är en tillknäppt civilekonom med välanpassad läkarfru och två lagom stojiga söner i tioårsåldern. Romain (Vincent Macaigne) är i skarp kontrast familjens bohem, en självutnämnd videokonstnär med obegränsad kapacitet för självömkan. I vanlig ordning har han släpat med sig en ung, vacker flickvän till sammankomsten, men nytt för i år är att han också avser att dokumentera kvällen med hjälp av en filmkamera. Det bådar inte supergott.

Familjen har ändå överseende med hans senaste ”projekt” och patologiska omogenhet eftersom Romain trots allt inte kan göra anspråk på att vara det svartaste fåret. Den rollen är vikt för den labila och minst sagt melodramatiska Claire, som nyligen har lämnat ett havererat förhållande i USA och möjligtvis några månader på i sluten psykiatrisk vård bakom sig.

När hon dyker upp blottläggs genast Den Stora Familjekonflikten – en infekterad och med varierad framgång nedtystad tvist om huruvida det pittoreska familjegodset ska säljas eller inte. Claire har av grumliga skäl rätt till en större andel av huset än sina syskon. Om familjen motarbetar eller har överseende med hennes passiv-aggressiva antydanden spelar egentligen roll. Ganska går allting käpprätt åt helvete. Hysteriska sammanbrott varvas med tårfyllda erkännanden och allmänt vidrig stämning.

Hälften kunde vara nog, känner man efter en stund. Det blir inte plågsamt på Thomas Vinterberg-nivå – i ”släkten är värst”-klassikern ”Festen” var ju familjehemligheterna också av en så att säga mörkare natur – men tillräckligt för att man ska få ont i magen och känna sig allmänt utmattad.

Catherine Deneuve ger ett något yrvaket intryck i rollen som den milda matriarken som vill att alla ska ha det bra, och jag kan inte avgöra om hennes bortkomna spelstil är medveten eller ett resultat av att hon har en ganska otacksam uppgift som mest går ut på att reagera med ömhet på alla tänkbara oresonliga utbrott. Skådespelarinsatserna är annars lysande, särskilt Emaanuelle Bercot i rollen som Claire briljerar.

”Familjefesten” är därför sevärd, även om man inte gärna skulle vilja utsätta sig för en till genomsittning, inte ens långt in i framtiden.