Familjen Addams 2 2021

”Familjen Addams” är en av mina favoritfilmer från barndomen. Liksom jag nämner i recensionen av den mysrysliga klassikern från 1991, klädde jag ut mig till Wednesday då andra lekte Ariel. Tidigt avvikande från det allmänna kände jag ett starkt band till henne. Jag föreställde mig att hon, liksom jag, föredrog kampsporter framför valfri lagaktivitet med boll. Att hon lekte med spöken när andra gullade med bebisdockor. Wednesday fick mitt konstiga att verka normalt.

 

Idén med Familjen Addams är också att skapa satir av det vardagliga, av normisarna. Att få skämta om döden och bjuda in det övernaturliga i vardagsrummet. För oss 80-talister och blivande gothare, emos, häxor, punkare och tarotsiare inbillar jag mig att ”Familjen Addams” varit lite som en snuttefilt. En effekt jag är ytterst tveksam till att denna uppföljare kommer att infria.

Stolt över att min dotter uttryckte en tydlig order om att få klä ut sig till en rutten pumpa inför vår stundande skräckmaskerad känner jag att traditionen förts vidare. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om ”Familjen Addams 2”.

 

Wednesday har här börjat känna sig främmande inför sin egen familj. I ett försök att komma närmre sin dotter föreslår därför pappa Gomez en roadtrip. En smart premiss som ger familjen Addams möjligheten att konfronteras med en rad amerikanska stereotyper. Och de lyckas bitvis med att gestalta dessa på ett underfundigt sätt. Finast är mötet med ett motorcykelgäng ute i öknen och en ”Carrie”-situation på en Little Miss Jalapeño-tävling i södern. Här finns upplägg för en hel tv-serie, men dessvärre överskuggas dessa inslag av den övergripande berättelsen om huruvida Wednesday verkligen är paret Addams biologiska barn eller ej. Fokus förflyttas från lättsam satir till fartfyllt äventyr.

Liksom ”Tom och Jerry” och Looney Tunes är familjen Addams känd för sin våldsamma, morbida humor. Dock har de alltid varit betydligt mycket mer nedtonade till karaktären, märkliga snarare än cartoony. Här instämmer jag helt med Fanny Degerfelt, som recenserade föregångaren, att konceptet inte gör sig lika bra i animerat format. Det ger skaparna för mycket möjligheter att överdramatisera karaktärerna, både till utseende och till handling, på ett sätt som upplevs barnsligt och actionorienterat snarare än härligt bisarrt.

Sämst är ändå idén om att Wednesday eventuellt skulle vara dotter till en vetenskapsman. Detta upplägg gör att berättelsen snubblar rakt in i superhjältegenren och all form för mysrys slås ut med ett blixtnedslag. Något som bidrar till att ”Familjen Addams 2” i stort saknar den där skönt udda atmosfären de är kända för. Direkt provocerande är också smartwatchen som ger Thing förmågan att ”se”. Och flörten med Stephen King-hits räcker helt enkelt inte för att tillfredsställa min, och kommande generationers, inre Wednesdays.