Familjen Addams 2019

Bada-badam *knäpp knäpp.*

 

Den märkliga familjen Addams har tagit sin tillflykt till en hemsökt gotisk herrgård uppe på ett mörkt, dimmbeklätt berg med en läskig, gotisk herrgård. Där bor de fyra familjemedlemmarna med en butler som ser ut som Frankensteins monster, ett lejon, husets griniga ande, en hand som springer runt på eget själv och gud vet vad mer som gömmer sig i hörnen.

En dag lättar dimman och avslöjar att det plötsligt byggts en pastellfärgad villaidyll nedanför (visuellt påminner det så pass mycket om inledningen till “Edward Scissorhands” att det börjar närma sig copyright-intrång.) Familjen beger sig ner för att träffa sina grannar med olika mått entusiasm, men det visar sig att långt ifrån alla är glada att de bor där… 

De inledande scenerna är några av filmens bästa. Morticia Addams gör sig i ordning för sitt bröllop - vilket inkluderar en ovanligt sexuellt suggestivt soundtrack, och smink gjort av hennes döda föräldrars aska. Hon går ner för altargången (givetvis inte i en kyrka!) med en bukett rosstammar (en blinkning till det faktum att det i både tv-serien från 60-talet och filmen “Den heliga familjen Addams” från 90-talet finns en scen då Morticia klipper av själva rosorna för att behålla de taggiga stammarna.) Referenserna värmer ett nattsvart hjärta, men knappt hinner jag känna optimism för den här filmatiseringen innan en mob bärande facklor attackerar bröllopsfesten eftersom de aldrig sett goths innan antar jag? Vi vet att 13 år scenare finns det smartphones, så jag kan bara anta att denna fackelbärande mobb samlades någon gång tidigt 2000-tal.

Dessa inledande fem minuter sammanfattar filmen så väl - det finns ett underhållande material som de stundtals har roligt med, men det händer mycket som är orimligt på ett sätt som är fantasilöst och som har potential att vara roligt men som inte blir det.

Familjen Addams såg först världens mörker 1938 som en tecknad serie i tidningen the New Yorker. Sen dess har den hunnit bli ett helt gäng filmer och tv-serier, familjen Addams har varit både tecknade och live action. Det som är roligt med familjen är ganska enkelt - de är väldigt konstiga, men verkar omedvetna om det. De är en kärleksfull familj men samtidigt väldigt gotiska. Det är inte ett särskilt avancerat koncept, men det går att vara väldigt kreativ med det. 

Familjen Addams har alltid varit en drift med den amerikanska kärnfamiljen, och den övre medelklassen. Den svartklädda familjen som kärleksfullt kastar knivar efter varandra ställs i kontrast till de pastellfärgade människorna i grannskapet som inte vill något hellre än att passa i. I “Den heliga familjen Addams” skickas Wednesday och Pugsly på ett sommarläger för priviligerade unga vuxna. Där konfronteras de med den övre medelklassens vilja att tvinga alla att I denna anpassa sig, deras rasism och aggressionerna några av dem gömmer bakom ett leende - slutligen hjärtntvättas de med hjälp av Disneyfilmer för att anpassa sig. Det var knappast den mest bitande satir som någonsin skapats, men det var genuint roligt. 

I “Familjen Addams” är grannarna såna karikatyrer att jag inte ens tror att ett barn kan ta dem på allvar. Istället för att titta snett, prata med förakt, skriva klagobrev till bostadsföreningen och försöka använda sina pengar och/eller inflytande för att försöka trycka ner någon någon - ni vet, såna saker som personer i den samhällsklassen tenderar att göra - blir de väldigt snabbt aggressiva på ett “tänd-era-facklor”-sätt? (Var sjutton hittar man ens en fackla som nyinflyttad i en villaidyllen?). Det är klart att en film om en familj i ett hemsökt hus inte behöver vara helt verklighetstroget, men när det blir plågsamt när klyschorna de vill driva med faller platt.

Det finns några bra scener och skämt som landar. Några roliga visuella detaljer som att Wednesdays karaktäristiska flätor nu är formade till snaror, och när Morticia får en chock får hon ett ögonblick färg i sitt bleka ansikte istället för att blekna. Det finns också ett par blinkningar till tidigare versioner av familjen Addams, vilket alltid uppskattas. Jag tror dock inte att animation är den bästa mediumet för familjen Addams - det är helt enkelt roligare att förankra dessa "cartoony" karaktärer i verklighet.

Det bästa med filmen är givetvis Wednesday Addams (rösten görs av Chloé Grace Mortez i den engelskspråkiga versionen, och av Amanda Lindh i den svenska - ingen av rösterna matchar riktigt karaktärens design). Hennes stela ansikte, monotona röst och morbida beteende är svårt att misslyckas med, det är enkelt, men slutar inte att vara roligt. Hon får en tjejkompis, vilket låter oss se en ny sida av den Wednesday vi känner och älskar.

Mycket fokus har även lagts på sonen Pugsley och hans nervositet inför att framträda i en ceremoni. Tänk om han gör sin familj (och framför allt sin pappa!) besviken? Pugsley är den tråkigaste familjemedlemmen och filmen gör inte särskilt mycket för att förändra min åsikt om det, men det är okej. 

Jag sörjer vad de gjort med Morticia. Hon har alltid varit en matriark, men det roliga har sugits ur henne, lämnar henne som vilken hemmafru som helst i en amerikansk tv-serie - om än med snyggare stil. Jag klamrar mig fast vid de få roliga repliker hon fått.

Men filmens främsta problem är en väldigt tråkig antagonist. Den coola familjen Addams motståndare är programledaren för ett inredningsprogram. Det finns så många representantet för medelklassen och etablissemanget som jag gärna sett dem ta sig an, men tydligen är det där jäkla inredningsprogramledarna dem som merst behöver sättas på plats?

Trots filmens nätta längd hinner den etablera ett par konflikter som aldrig riktigt leder någonstans.

Majoriteten av de filmatiserignar som gjorts om familjen Addams har riktat sig mot barn, men de flesta av dem går att uppskatta även som vuxen. Den här filmen bryter mot det mönstret, även om det finns ett par skämt för de vuxna i publiken, riktar sig den här filmen mot de klart yngre. Det är ingenting fel mot det i teorin, men det känns som om de inte ens förstår den målgrupp de satsar på. Filmen bjuder också på del 2373 i serien “Män i medelåldern försöker förstå sig på unga människor.” Det är sant att unga personer är som klistrade vid sina telefoner, men varje gång någon ska göra en barnfilm om det blir det så generande. Till exempel blir Wednesdays vän ifråntagen sin telefon, och hon beklagar sig då över att hon inte kunnat lägga upp bilder på sin mat på 3 dagar. Det är ju definitivt matbilder högstadietjejer är kända för att lägga ut på sina sociala medier 2019. How do you do, fellow kids?

 

Det är en sällsynt frustrerande film för jag vill tycka om den. Jag klamrar mig fast vid varje roligt skämt som vid en livboj. Jag uppskattar designdetaljer. Men i slutändan är det här en film som försöker vara rolig, som har alla förutsättningar, men som bara inte lyckas.

Oddsen är att du kommer tycka bättre om den här filmen om inte har någon närmare relation till grundmaterialet, men det finns ju flera versioner av samma berättelse som är bättre. Särskilt rekommenderar filmerna från 90-talet för hela familjen och Cartoon Network-serien för barnen.

Nåja, "Familjen Addams" kommer en uppföljare 2021. Kanske kan den - i likhet med “Den heliga familjen Addams” - toppa sin föregångare? Det kommer dock i ärlighetens namn inte att krävas särskilt mycket.