Familjen Bigfoot 2020

NWave Pictures är en fristående belgisk/fransk animationsstudio som till dags datum producerat en handfull barnfilmer. Dessvärre utan större kritikerframgång och tillsynes utan särskild nisch, bortsett från deras utbud av ride- och attractionfilmer. Den specialiteten skiner tråkigt nog även igenom i deras senaste produktion ”Familjen Bigfoot”.

I första scenen följer kameran en ensam kanin på flykt undan en hungrig varg. Åkningarna genom det snöklädda landskapet är kännbara och som gjorda för ett klassiskt äventyrsspel. Därpå följer ett montage om familjen Bigfoot och en infodump om vilka magiska egenskaper far och son när. Utöver de karakteristiska fötterna som bidrar till förmågan att springa fort (något jag med storlek 41 i skor har svårt att finna troligt) kan de också prata med djur.

 

Sonen konstaterar också vid flera tillfällen att hans ”familj är konstigast av alla”. Detta får mig att ifrågasätta manusförfattarnas referensramar. De kan omöjligen ha sett familjen Addams dotter Wednesdays giljotin. Likväl ska jag inte låta den perfekt utformade upptrappningen låta mina fördomar skena iväg.

Till sin fördel har ”Familjen Bigfoot” valt att fokusera på miljöförstöring och tar sig an moderna ämnen som fake news och journalisters integritet. I spåret av pappa Bigfoots återkomst har hans kändisskap banat väg för potentiella rikedomar, men stället bestämmer han sig för att använda sina 15 minutes of fame till någonting positivt. Han ansluter sig till en grupp miljökämpar i Alaska som verkar för att förhindra oljeborrningen i en vacker dal.

 

Manuset är packat med nutidsfenomen; kombucha, storbolag som satsar på en grön profil och 30+ män i skägg som försöker spela gitarr. Med ett tydligt budskap om att ”gör er röst hörd”. Det kunde varit både tankeväckande och roligt, men dialogen saknar botten. Ibland undrar jag om något gått förlorat i översättningen. Jan Johansens röstinsats som pappa Bigfoot är dessutom allt annat än övertygande. Flera scener levereras helt utan känsla.

Till sin fördel har filmen att tempot är harmoniskt avvägt och soundtracket varierat. Scener har tonsatts med allt från opera till punk och country på ett sätt som lyfter innehållet. Temat med storbolagets dolda agenda är välkommet, men karaktärerna förblir likväl fyrkantiga. Kampen mellan ont och gott är lika nyanserad som avsnittet ur Krambjörnarna där en stenhjärtad Mr. Frost planerar förvandla alla grönytor till asfalt med en specialdesignad maskin.

 

Att en nutida barnfilm inte bjuder på mer mångfacetterade personporträtt känns trist och följden blir att det som borde varit spännande uppfattas som förutsägbart. Om filmbolag som Pixar och Studio Ghibli med flera leker med fördomar, befäster denna snarare dem. Jag uppskattar att det fortfarande görs originalmanus, men jag hade önskat att de vågade mer. Djur som får sätta sina liv till för människans tillkortakommanden är fruktansvärt sorgligt. Och bör gestaltas så, även om det är för en yngre publik.

Likväl finns det betydligt sämre barnfilmer, vilket kanske säger mer om genren än om ”Familjen Bigfoot”.