Familjen Jones 2010

Vi lever i en tid då allt går att sälja och där alla kanaler finns tillgängliga för reklam. TV, internet, film, tidningar, reklampelare, aldrig får vi vara ensamma om våra beslut utan vi ska ständigt påverkas. I "Familjen Jones" presenteras det senaste i reklamväg (vem vet, kanske är det på riktigt) nämligen en hel familj, bestialiskt sammansatt för att göra sin omgivning avundsjuka på dem. De har alla de rätta prylarna, de senaste kläderna, den godaste doften och de häftigaste bilarna och de skäms inte för att visa upp dem. De är en familj på låtsas med uppdrag att sälja. De flyttar in i en ny kommun och minglar tills de fått över alla till sin sida och flyttar sedan vidare till ett nytt ställe.

Demi Moore spelar Kate Jones, mamma respektive chef i familjen, Amber Heard och Ben Hollingsworth spelar de två barnen och David Duchovny gör rollen som pappa Steve. Steve är ny på jobbet och har lite svårt att anpassa sig. Han stormtrivs först med att få vältra sig i lyx, men så sakteliga smyger sig moralen på och han börjar ifrågasätta vad de egentligen gör med sina nya grannar och vänner. I samma veva blir han förälskad i sin chef, mamman i familjen, och det är i princip hela konflikten i filmen.

Jag tycker själva konceptet är jättekul, tänk vilket jobb! Men jag är väldigt besviken på hur dåligt det används. En timme tar det innan något händer som inte har med familjen Jones jobbeskrivning att göra och när det väl händer något är allt så uppenbart att min fyraåriga son skulle kunna listat ut slutet långt i förväg. Det finns några taffliga försök till sidohistorier om de andra familjemedlemmarna som inte lyckas skapa något vidare djup alls. Allt känns som en pitch av en idé för reklambranschen och med alla produktplaceringar blir det bestående intrycket bara att jag fick en oerhörd lust att shoppa.

Det var lite synd att "Familjen Jones" inte kunde leverera mer för jag fullkomligt älskar David Duchovny. Han har etsat sig fast i historien genom sin odödlige Fox Mulder och nu på senare tid som Hank Moody i "Californication". I mina ögon är han definitionen av charm och även i ett bottennapp, som den här filmen trots allt är, gör han sitt jobb väl. Det räcker liksom att han gör entré med sin härliga nonchalanta men samtidigt omtänksamma attityd för att jag ska vara nöjd. Demi Moore är väl okej, men henne har jag å andra sidan aldrig gillat så det går väl jämnt ut.

Skulle det vara så att ni inte har samma kärlek till Duchovny som jag finns dessvärre inte mycket skäl till att se den här filmen, om man inte jobbar med marknadsföring förstås.