Family Time 2023

Ta en hel del Aki Kaurismäki, lägg till en skopa Roy Andersson och krydda med lite Todd Solondz – rör sedan ihop. Dränera därefter blandningen på all stilistisk skärpa, doppa resten i vardagsrealistisk kristyr och strö på med ångest, alkoholism och mörk humor, innan du lägger allt på bastuaggregatet och låter torka. Där har ni det, ett recept på ett superfint stycke finskt Oscarsbidrag!

 

Tia Kouvo långfilmsdebuterar och gör det med ett juldrama så stramt, underhållande och relaterbart att det skaver kittlande mellan skinkorna. Och då pratar jag inte om de griljerade.

 

I akt 1 av "Family Time" får vi på nära håll följa en helt vanlig finsk familjs julfirande hos mummi och vaari (mormor och morfar). Familjen gör precis det som man brukar göra under jul. Man trängs i köket, fixar och äter mat, bråkar om vad som ska vara på tv – rally vinner – och umgås sedan en aning tvångsmässigt. Som om inte klaustrofobin redan vore ett påträngande faktum bastar man såklart också i tid och otid. Liksom många andra familjer under julen verkar detta sällskap vara samlade mer av tradition än av egentlig lust eller glädje. Därför är det också rätt skönt initialt när vi lämnar stugan och kommer till akt 2 och får se vardagen ta vid. Bara för att rätt snabbt inse att världens lyckligaste folk inte finner särskilt mycket lust eller glädje i tillvaron då heller.

 

Det här är en film som egentligen inte handlar om något särskilt, mer än just en familj. Genom monotona dialoger och subtila konflikter skildras familjemedlemmarnas komplexa relationer. Vi får på första parkett ta del av systrarna Helenas och Susannas passiv-aggressiva gnabbande, medan Helenas vuxne apatiske son Simo mest längtar bort. Susannas make Risto är konflikträdd och tar därför en potatis till om någon bjuder. Deras små barn Kassu och Hilla har inte längre några illusioner om julen som barnens högtid men gläds i alla fall åt paketen. Allt detta sker samtidigt, och hela tiden till tonerna av mormor Ellas konstanta smattrande om diverse oväsentligheter som absolut ingen, alltså verkligen ingen, lyssnar på. En hel del fokus ges till morfar Lasses destruktiva leverne. Han är alkoholist, vars missbruk alltid kulminerar under julen, en tradition lika kär som leverlådan. I en av de mest minnesvärda, roliga men också djupt tragiska scenerna försöker alla med gemensamma ansträngningar baxa upp den dyngraka, nästan medvetslöse morfar på en stol vid julbordet. Jag kan inte låta bli att motvilligt skratta åt absurditeten, för att sekunden efter förfasas av densamma.

 

Trots de till synes ordinära karaktärerna och få replikerna finns hela tiden en djupare underton som ger antydningar om familjens dysfunktionella förflutna. Vi anar också en hel del hemligheter som pockar på uppmärksamhet och vill till ytan.

 

Fotot är statiskt genom hela filmen och det förekommer egentligen bara en enda kamerarörelse, och det är strax innan filmen är slut. Den fasta kamerans långa tagningar i helbild struntar i detaljer, men uppmuntrar ändå oss åskådare att leta efter ledtrådar i stugans mörka och rätt plottriga interiör. Detta kontrasteras effektivt mot friheten i det vida, snötäckta landskapet utanför. Bildernas strikta inramning skapar motsägelsefullt nog en livfull och dynamisk känsla. Karaktärerna kommer och går, ibland syns de helt, ibland bara lite grann. Fåordiga men dråpliga dialoger förs lite varstans, och orden studsar in från både höger och vänster. Spänningen uppstår i det vardagliga, där samtalen präglas av likgiltighet och en utdragen trötthet som stundvis blir väldigt humoristisk, trots ganska svåra ämnen som avhandlas.

 

Det är överlag otroligt välspelat och hade jag inte vetat att detta de facto är en spelfilm hade jag trott att det är någon som ställt sin nya iPhone på diskbänken för att fånga lite vardag. Så där som man brukade göra i början på nittiotalet när videokameran hade gjort entré i vanliga hushåll. Men nej, detta är inte på riktigt även om det känns så. Alla skådisar är fantastiskt autentiska tack vare ett nedtonat naturligt och medvetet känslolöst agerande.

 

Tonmässigt balanserar "Family Time" mellan humor och tragedi, med en torr och uttryckslös stämning, som återfinns i Aki Kaurismäkis alster. Det statiska men ändå livfulla bild- och berättarspråket för som sagt tankarna även till Roy Anderssons tablåer, även om de som vi ser här är avsevärt mycket mindre anspråkslösa.

 

Filmen är en bitterljuv betraktelse av familjelivet och orsakar både empati och viss ångest hos betraktaren. Vi är som flugor på väggen som bjudits in att väl närgånget betrakta ett naturalistiskt spektakel i realtid. Men även om jag ofta frustar med ett leende, så är det aldrig det som är målet. Detta är inte en film som försöker vara rolig eller raljera. Det blir liksom kul ändå. Igenkänningsfaktorn är hög, trots att man inte har exakt dessa erfarenheter. Som finne njuter jag extra av dialogerna och replikerna som i all enkelhet är rent mästerliga. En del lär säkert falla bort i översättningen, men som tur är vi finnar är ett sparsamt folk, åtminstone vad gäller ord.

 

"Family Time" är en annorlunda julfilm som har en ganska konventionell struktur, men ett intressant utförande som piggar upp. Är du trött på glitter, rosiga förväntansfulla kinder och bjällerklang och istället vill ge dig hän åt karg diskbänksrealism på finska, får du inte missa detta!