Farce of the Penguins 2007

”Madagaskars” karatekunniga utbrytarkungar lärde oss älska dem. ”Pingvinresans” kärlekskranka sötnosar lärde oss allt om hur de älskar. Därefter var det ett faktum – pingviner på film är hetare än nånsin. Bob Saget är den ansvarige bakom denna parodi på den ovan nämnda oscarsvinnande dokumentären från Frankrike, som kort sagt upprepar samma historia – kejsarpingvinernas vandring genom olidlig snö och kyla för att få para sig – men med kändisröster som förmedlar pingvinernas innersta, hemliga tankar som inte sällan kretsar kring snusk, könsdelar och pruttar. Min vecka inleddes med “Norbit”, och jag var säker på att jag inte skulle uppleva nåt lika horribelt på ett tag framöver. Ack så fel.

”Farce of the Penguins” bygger främst på löst hopplockade och halvhjärtat hopklistrade dokumentärbilder, där fotot växlar i kvalitet och redigerarna inte vet vad kontinuitet heter. Bildspråket lämnas lite åt sitt öde; här är det ljudpålägg det läggs krut på, vilket märks inte minst i rollistan: det är en blandad kompott av komiker och skådisar från hyfsade Whoopi Goldberg till Bob ”hej-det-här-är-mitt-enda-sätt-att-få-en-roll” Saget och idioten Damon Wayans… Och där Morgan Freeman bidrog med en lugn och stämningsfull berättarröst i den franska förlagan, sätter Samuel L. Jackson sista spiken i sin karriärs kista när han svär, skriker och argumenterar med filmens karaktärer.

Jag erkänner att också jag hade lite svårt för huvudrollsinnehavarnas poetiska  mummel i ”Pingvinresan”, men give it a break, den är trots allt fransk. Jag föredrar dock det, framför det obefogade kåtsnack som levereras här på löpande band. Det finns egentligen bara två skämt i hela filmen. Ett: pingvinerna beskrivs som oss människor då de pratar smink, internet, bilar eller sprit, saker de uppenbarligen inte har tillgång till vilket gör det bara så… korkat. Två: mest snackar de egentligen sex och relationer eftersom de är så kåta, vilket blir bara vulgärt. Vad som kunde bli en lättglömd sketch på SNL har blåsts upp till långfilmsformat, och när skämten sinar vilket händer alltför ofta drar pingvinerna till med grova svordomar. Det är så sällsynt ovarierat, att mycket hänger på att du som tittare finner något av ovanstående kul, annars får du som jag inte ut något alls av denna film.

Enligt Svenska ordboken är en fars, jag citerar: ”film eller teaterpjäs som bygger på situationskomik, där de komiska poängerna ständigt avlöser varandra”. Samma uppslagsverk beskriver ordet komedi som ”rolig teaterpjäs med vanligtvis lyckligt slut” (även om de tycker att film också kan räknas in). Med detta i åtanke ser det mörkt ut för ”Farce of the Penguins”, som inte är det minsta rolig eller har något jag skulle kalla för komiska poänger. Nej, jag drar inte på smilbanden en enda gång, och jag är ändå den som gapflappar åt det mesta som trailern till ”Heffaklumpen” eller de mest känslosamma scenerna i ”Zozo”. Det är inte ens dåligt så att det blir bra. Det här är bara löjligt uselt.