Fåret Shaun - Filmen 2015

Fåret Shaun dök upp första gången i den Oscarsvinnande Wallace & Gromit-filmen ”A Close Shave” (1995) och etablerade sig snabbt som en publikfavorit bland den brittiske animatören Nick Parks många figurer. Det ulliga lilla kreaturet fick så småningom sin egen spinoff i form av en TV-serie som ynglade av sig en egen spinoff, då med Shauns yngre flockbroder Timmy i titelrollen, och har parallellt med framgångarna för Wallace & Gromit skapat sig en egen rättmätig plats i rampljuset.

”Fåret Shaun - Filmen” följer samma framgångsrecept som Nick Parks andra alster, hysterisk slapstickhumor kombinerat med underfundiga referenser till populärkultur och filmhistoria, presenterat i förnuftstrotsande välgjord stop motion. Undantaget en del sekvenser med smartphones och surfplattor hade denna Shauns långfilmsdebut lika gärna kunna haft premiär på nittiotalet, och det är i sammanhanget något mycket positivt. Varje föremål präglas av samma genuina känsla som i Wallace & Gromit-filmerna.

I ”Fåret Shaun - Filmen” tvingas Shaun att bege sig till storstaden för att leta rätt på sin bonde, som har drabbats av minnesförlust. De övriga fåren hakar på. Det är så arbetsfördelningen ser ut, Shaun är uppenbarligen utrustad med ett intellekt som saknas hos hans artfränder, och därför ligger saker som planering och beslutsfattande på hans bord. Eftersom ”Fåret Shaun - Filmen” är helt och hållet dialogfri – djur som människor kommunicerar med kroppsspråk, grymtanden och diverse läten – så förmedlar Shaun till exempel ofta sina strategier till de övriga fåren genom avancerade kritskisser på svarta tavlan. 

Väl på plats i storstan kulturkrockar fårflocken med precis allt man kan stöta på i en urban miljö, samtidigt som de blir skoningslöst förföljda av en djurhemsföreståndare som tar sitt arbete på alldeles för stort allvar. En av de allra roligaste scenerna i filmen utgörs av en snabb presentation av de djur som redan sitter inlåsta på djurhemmet. Där finns bland annat en psykopatisk katt med svåra Hannibal Lecter-komplex (bakom samma glasvägg med lufthål) och en överaggressiv bulldog som verkar förhålla sig till sin fångeskap med ett sorts Stockholmssyndrom, eftersom han är klädd i en latexdräkt av samma sort som The Gimp bär i ”Pulp Fiction”. 

Sådana referenser förekommer ofta i ”Fåret Shaun - Filmen”, och de är genomgående blixtsnabba, intelligenta och väldigt roliga. Väldigt sällan känns de påklistrade eller inställsamma, möjligtvis är det en konsekvens att filmen är skapad med den tidskrävande stop motion-processen – man vill väl göra det hyfsat klart för sig att ett skämt fungerar innan man trycker in hundra timmar till på att flytta en docka en bildruta åt gången. 

Det finns en kärleksfull omsorg som lyser igenom varje detalj men aldrig tillåts slå över i kletig sentimentalitet ens i de mest känslostarka scenerna. ”Fåret Shaun - Filmen” är också inkluderande för både barn och vuxna på ett sätt som få filmer klarar av. Ja, jag vill mena att det här är den roligaste filmen med namnet ”Shaun” i titeln sedan ”Shaun of the Dead”.