Farväl Bafana 2007

”Farväl Bafana” är historien om James Gregory, en typiskt vit medborgare i apartheidens Sydafrika. I slutet av 1960-talet fick han anställning som fångvaktare på Robben Island. Då han kunde tala och läsa Sydafrikas inhemska språk xhosa, sattes han att spionera på en grupp svarta politiska fångar, som ofta använde sig av det nämnda, i fängelset förbjudna, språket. En av dessa interner, den mest uppmärksammade av dem alla, var Nelson Mandela. Gregory innehade arbetsuppgifterna i tjugo år och under denna tid växte en vänskap fram mellan den omtalade fången och hans fångvaktare.      

Det råder ingen tvekan om att filmen berör ett viktigt historiskt ämne. Inte minst med tanke på att majoriteten av dagens skolelever inte vet vem Mandela är, vad den sydafrikanska apartheiden innebar eller vilken utveckling av samhället ANC kämpade för.

Dessutom är filmen politiskt intressant, då paralleller kan dras mellan filmens berättade historia och den politiska situation som råder på många av världens platser, där förtryckta människors försvar benämnas som frihetskamp av de förföljda och som terrorism av de rådande makthavarna. Att Mandela under 1960- och 70-talet kallades för Sydafrikas mest farliga terrorist, kastar kanske lite perspektiv över diskussionen kring dagens använda termer.

Men tyvärr finns det ett par faktorer som drar ner filmens betyg. För det första borde mer filmutrymme ha lagts på att skildra hur kontakten mellan Gregory och Mandela växte fram. Jag är fullt medveten om att när en tjugotvå år lång historia skall hinnas berättas under knappt två och en halv timme, måste majoriteten av händelseförloppen klippas bort och endast de som är mest historiskt viktiga kan tillåtas att vara kvar. Men konsekvensen av detta blir en skildring som emellanåt skuttar fram mellan de olika årtalen, resulterande i att vissa saker inträffar lite väl hastigt i den berättade historien. Just beskrivningen av hur kommunikationen utvecklades mellan de båda männen är ett bra exempel på detta, då man i filmen, till följd av den hackade handlingen, får känslan av att de, i princip, blev vänner från den ena dagen till den andra.     

För det andra borde filmmakarna ha lagt mer energi på att lyfta fram Gregorys tankar, värderingar och, inte minst, de bakomliggande faktorerna som drev honom till att handla som han nu gjorde. För det är viktigt att få veta vad det är som får en människa att vända sig mot den ideologi i vilken hon har växt upp och levt. Att kontakten med Mandela var avgörande för Gregorys del vet vi, det vi däremot inte får veta är vad det var som gjorde att just Gregory blev så påverkad av Mandelas öde. Och när Bille August nu har två duktiga skådespelare till sin hjälp, är det oerhört synd att han inte utnyttjat deras potential mer genom att försöka gräva lite djupare i det mänskliga psyket.

Men trots att filmen bara skrapar på ytan, är den sevärd för alla de människor som inte har några större kunskaper om Sydafrikas historia.