Father of the Bride 2022

30 år efter att Steve Martin och Diane Keaton gifte bort sin dotter, är det nu Andy Garcías och Gloria Estefans tur att göra det samma. Det finns en ännu äldre version från 1950, i vilken Spencer Tracy råddar kalabaliken inför dotterns (spelad av Elizabeth Taylor) stundande bröllop, och frågan är väl om det verkligen behövs ytterligare en variant.

 

Nej, är mitt slutliga svar. För jag vill påstå att vi har sett nog av detta. Även om man kryddar konflikterna med 2020-talets influencers, Instagram och starka kvinnor, så osar tanken att faderns hela tillvaro ännu en gång hotas av att hans lilla flicka väljer en annan man att skapa sin framtid med, rätt unket. Även om fadern har latinorötter.

 

”Father of the Bride” anno 2022 handlar om kubansk-amerikanska familjen Herrera i soldränkta Miami. Pappa Guillermo (García) och mamma Ingrid (Estefan) har glidit ifrån varandra och bestämmer sig för att skiljas. Innan de hinner meddela sin familj och de två vuxna barnen om läget, berättar deras äldsta dotter Sofia (Adria Arjona) att hon träffat en man och nu ska gifta sig. Det blir således aldrig läge för föräldrarna att droppa idén om skilsmässa, varför paret Herrera bestämmer sig för att vänta med sin nyhet till efter bröllopet. Inget går dock riktigt som någon planerat och snart är både skilsmässa och bröllop på tapeten.

 

Filmen handlar, inte helt osökt, framförallt om relationen far och hans giftassugna dotter. Det uppstår konflikter när barnen växer upp för snabbt, vilket de alltid gör, och så också här. Men det här är även en film om kulturkrockar, om identitet och om att försonas över generationer. Ämnena är behjärtansvärda, men de hade behandlats bättre i en film med annat, än detta relativt uttjatade, tema. Framförallt när så lite egentligen är nytt. Visst, vi får se lite annorlunda miljöer och möta andra familjekonstellationer, men i övrigt finns inte mycket som egentligen överraskar.

 

Det finns nyanser i historien, som ibland tittar fram mellan raderna. Och jag anar en potentiellt både tänkvärd och humoristisk intrig om patriotism och utanförskap. Men tyvärr får detta inte tillräckligt mycket utrymme, eller finess för den delen heller, för att lyckas intressera eller ens roa. Det rycker till i min mungipa ett par gånger, och framförallt är Andy García bra på komisk tajming, men värst roligt blir det ändå aldrig. Ambitionen är god, men helheten lyfter inte, och resultatet är därför väl intetsägande.

 

”Father of the Bride” är ett romantiskt melodrama utan udd. Den är inte dålig, men heller inte särskilt bra. Tack vare suveräna skådisar blir filmen ändå i slutändan nästan sevärd. Men bara nästan. För mest är detta bara ännu ett platt porträtt av en lättkränkt far, som irrar omkring i sin, av patriarkatet givna, självbild som familjeöverhuvud.