Fear and Loathing in Las Vegas 1998

Boken som filmen baseras på är skriven av författarlegenden och journalisten Hunter S. Thompson, som också själv är bokens huvudperson under pseudonymen Raoul Duke. Johnny Depp - som var god vän med Thompson - var den som fick uppdraget att spela Duke i filmen. Tillsammans med advokaten Dr. Gonzo (Benicio del Toro) ger han sig iväg till Las Vegas för att rapportera kring en lokal motorcykeltävling, i alla fall på pappret. Istället bestämmer de sig för att - med hjälp av enorma mängder droger och diverse nöjen - hitta till den amerikanska drömmens kärna.

Om man känner till Terry Gilliams övriga filmer så vet man att han har en minst sagt skruvad stil. Tyvärr har han ständigt svårigheter med att få sina projekt i rullning då hans unika filmidéer är mycket svårfinansierade i ett klimat där Christopher Nolan och James Cameron är gudar. Hur som helst kan man alltid förvänta sig något extra av Gilliam, och det är precis det vi får i "Fear and Loathing in Las Vegas", en av hans bästa filmer och definitivt den mest skruvade.

Johnny Depp och Benicio del Toro är en magisk kombination och jag kan knappt föreställa mig hur roligt de måste ha haft under inspelningen. I vissa scener är det Depp som totalt flippar ur, i andra är det del Toro. Båda lyckas väl med att balansera på ravinkanten som sluttar mot totalt överspel. Ibland känns det som att de tappar balansen, men den återfås ganska snart igen och någon större skada hinner aldrig ske. Även om Duke och Dr. Gonzo inte är Depps och del Toros absolut bästa roller så finns de helt klart med i den tajta toppstriden. Man får heller inte glömma de alldeles förträffliga inhoppen av bland andra Tobey Maguire och Gary Busey.

Det som gör "Fear and Loathing in Las Vegas" så effektfull i sitt utförande är också Terry Gilliams oerhörda talang för bilder och komposition. Gilliam har tillsammans med sitt team skapat en av de snyggaste filmerna genom tiderna om man frågar mig. Varje gång en "knarkscen" dyker upp förbluffas man över vad Gilliam lyckats klämma ur budgeten på 20 miljoner dollar, filmen känns både dyr och storskalig. Jag hoppas att även de som tycker att den blir för överdriven och skruvad kan uppskatta den glänsande estetiken som präglar varje bildruta. De som fläckfritt arbetat med kostym, foto och scenografi förtjänar all heder i världen.

Fullpoängaren får filmen för allt detta som nämnts, men också för att den "vågar". Jag är en sucker för filmer som är annorlunda, som utmanar tittaren och som ger oss något vi inte sett tidigare. Jag har aldrig sett en film som är som "Fear and Loathing in Las Vegas", den saken är säker. Missförstå mig inte, det finns mängder av "knarkfilmer", men ingen som är lika "hög" som den här. Det är ett under att filmen ens existerar över huvud taget och jag bugar och bockar för alla som vågade ta de finansiella och karriärmässiga risker som projektet innebar.

Den som tog de allra största riskerna var Terry Gilliam, en regissör som jag respekterar oerhört mycket. Han har gränslös skaparglädje och kärlek till filmmediet som man alltid så tydligt märker när man ser hans verk. Trots att han får kämpa för vartenda öre så håller han alltid fast vid sina galna visioner, vad än Hollywood må säga. "Fear and Loathing in Las Vegas" är en av Gilliams allra vackraste skapelser, ett mästerverk som briljerar i allt från Johnny Depps sköna voiceover till den helt sinnessjuka finalen. För allt i världen, missa inte detta guldkorn.