Fearless 2006

Den kinesiska martial art-mästaren Huo Yuan Jia kämpar svinhårt för att bli bra på att slåss för att få respekt. Men hans kamp för respekt är ute och cyklar vilket får förödande konsekvenser. Därför tvingas han odla ris i några år i en liten byhåla innan han inser att våld inte är svaret och att människor i likhet med risplantor måste lämna varandra utrymme för att överleva. Då startar han en kung fu-idrottsklubb och erbjuder sig att spöa skiten ur västerlänningar för att få det kinesiska folket att hitta sin inneboende stolthet… Förlåt, men det är ”Fearless” sammanfattad i en saké-kopp. Och då hjälper det inte att filmen tar sin början i slutet av 1800-talet och att det är en sällsynt vacker film.

”Fearless” har som mål att slå två flugor i en smäll. Den vill föra samman ohämmad kung fu-action med finstämt stråkdrama. Resultatet blir en film som inte passar någon. Det här är inte en ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är en urbota tråkig sörja som påminner om ”En geishas memoarer” fast med en jävla massa knäckta armar och ben, kicksparkar och blixtrande svärd. Ingen kan förneka att Jet Li är en av de mest svindlande asiatiska actionstjärnorna. Men någon karaktärsskådis kan han inte anklagas för att vara. Tyvärr ligger hela filmen på hans axlar i rollen som Huo Yuan Jia – ingen annan har tillräckligt med repliker eller agerande för att kunna lätta bördan. Det känns som att Jet Li fått storhetsvansinne för att ta på sig en mastodontfilm som ”Fearless”.

Bildmässigt är det en underskön rulle fullständigt indränkt i atmosfär, men eftersom presentationen av huvudrollen inte existerar är det som att titta på ett fint semestervykort av en plats man aldrig haft en längtan efter att besöka. Minimal dialog, fina övertydliga sensmoraler om inre styrka och budskap värdiga broderade hemmatavlor öses över en och allt är vördnadsbjudande. Men eftersom snorungen Huo Yuan Jia växer upp till en birakille (eller snarare saké-kille) som mest vill slåss för att få respekt och är urbota korkad så bryr man sig inte. Han är dåtidens rockstjärna som tar till vin, sprit och sina trogna fans för att känna sig viktig. Publiken matas med budskapen att det inte är viktigast att vinna utan att respektera varandra, men den enda som vägrar öppna munnen och ta emot budskapet gång på gång är Huo Yuan Jia. För armar knäcks med övertydliga ljudeffekter, folk flyger åt alla håll och kanter medan mättade färger fyller bilden medan han drömmer om att sparka skiten ur nästa offer.

Stillheten hos ett drama men utan replikskiften som känns det minsta trovärdiga, utan karaktärer som väcker engagemang och utan en handling som bär filmen. Dessutom blåser det omotiverat mycket för hår och kläder fladdrar precis hela tiden lite fint stillsamt. Musiken är diskret smäktande och vacker utan att kännas smetig. Men efter en timme gnager alla flöjter och stråkar en på nerverna. Filmen känns lång. Riktigt, riktigt lång och utdragen.

”Fearless” är rädd för att våga sig på det minsta kraftuttryck för att rucka på den övermänskliga legenden som är så omåttligt populär. Snarare är det en fin propagandafilm för Kina om mannen som stod emot deras erövrare, som uppmanade folket att förena sig istället för att hålla på med futtiga interna stridigheter och som kommer till insikt om att respektera sin motståndare. Det är svidande vackert, och totalt likgiltigt.