Femme 2023

Brittiska “Femme” tar vid i sluttampen av drag-showen som Jules (Nathan Stewart-Jarrett) precis har levererat inför en lyrisk publik. Glad i hågen och iklädd full ‘drag’ inklusive stilettklackar och smink skulle besöket i närbutiken därefter varit kort och koncist. Men ett gäng London-ligister blir av någon anledning märkbart provocerade, både av Jules utseende såväl som hans vassa tunga. Den argaste av dem alla, småligisten och halstatuerade Preston (George MacKay) ger sig på den försvarslösa Jules och den inledande ljusa kvällen tonar över i att bli totalt nattsvart.

 

Även om fysiska sår kanske visuellt läker, så finns det sår inombords som kanske aldrig kommer att göra en hel igen. Ett par månader efter hatbrottet har visserligen Jules efter det traumatiska överfallet lagt ner allt som heter show, men tar sig ändå ut med förhoppningen att kanske träffa någon. Men i bastun som besöks återfinns även, lite otippat, Jules förövare. Kollisionen av dessa två leder till en nedåtgående spiral av åtrå, lögner och det som allra mest ligger och gror under ytan - hämnden.

 

Långfilmen “Femme” en sorts remake på kortfilmen med samma namn, som dessutom både är skriven och regisserad utav samma skapare. Skådespelarna är nya och historien likaså, men själva kontentan kring hur farligt det kan vara att vara annorlunda består. Ordet femme, som egentligen betyder kvinna, kan tolkas vara en blinkning till den person som tillbakadragna Jules blev på scen - men även en sorts ironi kring hur mycket toxisk maskulinitet som avverkas under filmens gång. I det tuffa klimat som Jules nästlas in i möts varje snäv antydan av homosexualitet med nedvärderande och okänsliga kommentarer som tydligen, enligt dessa “roadmen”-typer är humor.

 

George MacKays (“1917”) kyliga tolkning av den emotionellt förstoppade Preston får mig gång på gång att dra efter andan av häpnad. Hans snälla “Woody”-liknande utseende har förbytts mot en taggig och pitbull-liknande badboy som jag verkligen inte hade velat möta i en mörk gränd. På motsatt sida, men som tydligen ändå spelar på samma planhalva, hittar vi den minst lika briljanta Nathan Stewart-Jarrett som bär den mentalt ärrade och tankfyllda Jules på sina axlar. De båda kompletterar varandra lika mycket som att de är olika, vilket gör hela historien till ett extra hårt slag i magen, även hos mig.

 

En känsla som pockar på min uppmärksamhet under resans gång är begreppet ‘rå’. Detta är en hjärtskärande och högt realistisk historia; från den initiala misshandeln till de avskalade blickarna av försiktighet. Det är just detta som gör film så vackert, att du kan berätta så många ord med bara rätt personer, ljus och ljud på rätt plats. Det tysta men för oss ändå uppenbara inre kriget som Jules brottas med, likväl som det motstånd som säkert många queera personer har fått utsättas för, hade jag inte önskat min värsta fiende att gå igenom.

 

Suspensen som byggs upp under de nervkittlande drygt 1,5 timmen hade gjort varenda deckar-författare grön av avund. De många hemligheterna, spänningarna och ångestfyllda minnena ligger som en tjock filt över varje ruta, där troligtvis ingen inblandad egentligen har koll på läget eller vet hur detta kommer att sluta. Å ena sidan finns det en hoppfull början på något speciellt, djuriskt eller ej, men å andra sidan så går det väl inte att lära gamla hundar att sitta?

 

Finalen är inte riktigt lika nervkittlande som filmens mittersta och mest intensiva del, men några av våra frågetecken rätas ändå ut till rejäla utrop. “Femme” är en otroligt viktig film som kommer att lämna få oberörda, allra minst mig.