Festen 1998

Den danska dogmatrenden i slutet av 1990-talet var ett friskt, vågat och välkommet initiativ i filmvärlden. Att prioritera starka berättelser genom att vägra införande av exempelvis ljus, ljud eller för den del effekter resulterade i en rad högst intressanta filmer med engagerande historier och djupodlade karaktärer. Bland dessa sticker "Festen" ut, fortfarande ett skarpladdat drama med 15 år på nacken.

Redan i inledningens första replik etablerar man en spänning som växer för varje scen. Något chockerande ska utföras på en stundande födelsedagsfest och även om man vet vad så är konsekvenserna oförutsägbara och gripande. Repliken kommer från Christian (Ulrich Thomsen), på väg till sin fars (Henning Moritzen) 60-årsfest där han så småningom håller ett middagstal där en fruktansvärd hemlighet uppdagas.

Att filmen, i dogmastil, är filmad med handkamera och utan ljussättning är en detalj som snarare förstärker än distraherar. Vi får känslan av att vara på plats, ibland som en fluga på väggen likt en dokumentär och lika ofta som ett spöke, med Christians systers självmord i samma hus som bakgrund. När det är dags för den fantastiskt obekväma middagsscenen så sitter vi plötsligt vid bordet och vet inte - likt övriga - hur vi ska reagera.

Det är en film som kunnat bli tung och pretentiös men känns helt naturlig trots den bisarra situationen. Inte enbart hantverksmässigt utan även i suveränt spel och dialog. Med små medel lär vi känna de vilsna, trasiga rollfigurerna som skalas av lager för lager. Det är mer med handlingar och blickar som historien rör sig framåt. Som Christians rynka i pannan när han motvilligt applåderar faderns egna tal eller moderns (Birthe Neumann) tillgjorda skratt för att vifta bort en obehaglig situation.

Men här finns också för de som fruktar ett renodlat feelbaddrama en befriande om än absurd humor, som när en gäst tafatt börjar applådera Christians tal eller en annan gäst som måste hitta sina försvunna bilnycklar för att inte bli deprimerad. Det finns en vass ironi kring folks påstående om att Christian skulle vara sinnessjuk när alla desperat försöker agera normalt och sätter sprätt på såväl pianospelare som fotografer.

Även temat utanförskap tar en väluttänkt plats i filmen när de som oväntat tar Christians parti är personalen på faderns herrgård samt den utländske pojkvännen till Christians syster Helene (Paprika Steen). Det är en rejält riktad men aldrig övertydlig kritik mot överklassen som når sin peak i några saftiga repliker, som när modern avfärdar Helenes politiska engagemang som någon "vänsteraktivism" och inte minst i faderns drabbande slutreplik i middagens final.

Regissören och manusförfattaren Thomas Vinterberg har gjort ett järnstarkt drama vars frånvaro på Hollywood-remake är aningen förvånande men desto mer tacksam. Han har dock mycket att tacka sin underbara ensemble för, inklusive många av de främsta inom Danmarks skådespelarelit. Thomsen är perfekt i huvudrollen och Moritzen utmärkt i en svårspelad roll. Thomas Bo Larsen stjäl filmen som den på alla nivåer svinige brodern Michael utan att förvandla det till publikfrieri.

Filmer där historien och karaktärerna kommer före allt annat är alltför få. De som dessutom är likväl gripande, spännande och - på sitt sätt - roliga på samma gång ännu färre. Så har man inte upptäckt detta mästerverk än så är det på tiden. "Festen" bör vara en fest i själen för varje filmälskare där ute.