Fiender emellan 2004

Efter två år når detta franska polisdrama, med två av frankrikes tyngsta manliga skådespelare i huvudrollerna, den svenska biomarknaden. Något sent kan tyckas, men den som väntar på något gott… Amerikanarna som har svårt för att läsa undertexter har redan satt igång att arbeta på en amerikansk variant på ”Fiender emellan”. I skrivande stund så är ingen skådis klar men för omarbetning av manuset står Dean Geoargis vars manus till ”Tristan & Isolde” snart är bioaktuell. Inte konstigt att Hollywood sneglat över Atlanten då filmen var nominerad till hela åtta priser i den franska varianten av Oscarsgalan, och tog storslam genom att vinna i samtliga klasser.

Två stenhårda poliser, gestaltade av Gerard Depardieu och Daniel Auteuil, slåss om posten som polischef i Paris. Båda har slitit länge som poliser, och när de nu tävlar om platsen som nuvarande chefens efterträdare har båda två sina egna mer eller mindre smutsiga knep för att nå sitt mål. Den som får jobbet är inte den som fjäskar mest för chefen - han har istället skapat en ”tävling” mellan Vrinks (Auteuil) och Klein (Depardieu) där han lovar jobbet till den som griper en brutal liga som rånar värdetransporter. I kampen om chefsjobbet drar sig ingen av dem för att använda sig av kontakterna som finns i den undre världen, och vägen dit blir utan att avslöja för mycket något oväntad.

Även om filmen är grymt snygg och stundtals väldigt brutal så är det här helt och hållet en tvåmansshow med Depardieu och Auteuil som sätter sig på hornhinnan. Vilka skådespelare, vilken tyngd, vilken karisma och vilket helvetes bra agerande. Med små men märkbara kontraster ger de sina karaktärer en dimension mer än vad som vanligt presenteras i den här typen av polisfilm, och deras väg till sitt mål skildras med en säker regihand. Intressant här är att den karaktär vi i publiken ska sympatisera med, Vrinks, visserligen är en mindre skitstövel än Klein men som ändå har en del trasiga saker i sitt bagage. Den skildringen och platsen där Vrinks sen hamnar ger mer djup åt historien och väcker ett intresse hos mig som gör att ”Fiender emellan” sticker ur sitt genrefack något. Även om handlingen många stunder känns typisk så är det en karaktärsdriven film som fungerar fullt ut, välskrivna karaktärer med ett agerande som är så ruskigt bra att det känns på riktigt.

Depardieu som skitig snut ger ett nyanserat porträtt av en iskall jävel där det på det personliga planet finns de mest märkbara skillnaderna mellan Klein och Vrinks. Det finns en påtaglig spänning mellan dem och det är inte bara kampen om samma jobb som är orsaken, det finns ett förflutet mellan dessa två män som märks men som inte är i närheten av att skildras i övertydlighetens tecken.

Betyget landar väldigt stabilt men trots att filmen tar en oväntad vändning så följer den mönstret för genren lite för väntat och filmens sista del blir mer en skildring i den visserligen ofrånkomliga men ack så väntade upplösningen. Fast vad gör det när slutresultatet är i tipptopp vad det gäller foto, regi och framför allt agerandet. ”Fiender emellan” är en bra polisfilm men där spänningen är något avslagen för att orka nå ett högre betyg.