Filmtjuven 2021

”Jag vill veta var ljuset kommer ifrån”. Samay, ”Filmtjuvens” huvudperson är vid nio års ålder redan en härdig uppfinnare och äventyrare som inte låter petitesser som lagar komma i vägen för hans stora passion i livet: att se och skapa film. Han är också en sökare som vill dechiffrera mediets mysterier och lära sig allt som går om sin stora passion. Som varje fotograf vet är ljuset centralt för skapandet av bilder och Samay tänker inte vila förrän han fångar och förstår dess essens.

 

Han bor i en enkel trakt i Indien där hans far hankar sig fram som teförsäljare trots att han fötts in i den inflytelserika brahminkasten. Hemma råder en anda av ödmjukhet – hjälp dina föräldrar, var en snäll pojke. Filmer är en syndig lyx som bör undvikas om de inte är religiösa. Men i en ödets ironi så är det just Samays plikttrogne far som tar med familjen till pojkens första filmvisning. Den småväxte killen stirrar bländad på duken och ser läskiga dödsgudinnan Kalis färgprakt medan musiken spelar och publiken hurrar. Hans öde är beseglat.

 

Redan efter inledningen slås jag av hur organisk ”Filmtjuven” känns. Filmens förundrade kärlek till filmmediet och barnårens känslor och kreativitet smälter ihop i en otvungen fjärilsdans. Pan Nalin är ingen dussinregissör – härstammande från en anspråkslös region i Indien bröt han sig loss, gick en prestigefylld utbildning och hämtade inspiration från filmvärldens giganter.

 

Bhavin Ravari är fenomenal i filmens titelroll – hans Samay är en karismatisk och viljestark närvaro - och blir med sitt sätt en självklar ledare för sitt kompisgäng av småkillar i samma ålder.  Med Ravaris självklara och omanierade sätt har regissören stött på guld - men det talar även för hans stora förmåga till personregi.

Här finns även en fin dynamik mellan Samay och hans far som håller filmen spänstig igenom. På ytan är det den klassiska coming of age storyn där den stränge fadern står för gamla förlegade ideal och inte fattar någonting. Men det blir uppenbart att Samays pappa (en rörande vacker tolkning av Dipen Raval) inte vill prygla sin son, lika lite som han vill leva medellös och hunsas av indiska tjänstemän. Han är född i ett sammanhang där det är naturligt att acceptera ödet som något som gudarna tänkt ut. Samay är annorlunda – i kontrast till sin far väljer han sina gudar bortom de heliga texterna – han låter filmkonsten bli sin egen personliga religion.

”Filmtjuvens” starka genomtänkta manus är tight utan onödiga sidospår – redan i början etableras filmens centrala teman och Nalin följer upp dem mästerligt ändå in i mål. Den skickliga bearbetade dramaturgin får publiken att uppleva att man följt Samay under decennier när det i själva verket gått några månader.

 

Visst kan man hitta saker att anmärka på – som att filmen fokuserar så mycket på huvudpersonen att alla karaktärer förutom fadern och Samays enkle men vänlige biografmaskinist till kompis blir ganska tunna. En annan är att kvinnor och flickor har (till skillnad från Nalins övriga filmer) ingen framträdande roll. Skönheten Richa Meena gör en rörande tolkning av Samays mamma som visar sin kärlek med omsorgsfullt och nästan religiöst förberedda måltider. De sensuella närbilderna på färgrik mat är filmens enda slagsida till schablonbilden av Indien vi känner igen – Nalin berättar en universell historia som förmedlar hans egen ljusskimrande kärlek till filmmediet.

Med sin vackra kinematografi, fina tonsättning och regissörens förmåga att visa Indiens skönhet och lära oss mer om landets verklighet utan tillstymmelse till pekpinnar och tristess förtjänar ”Filmtjuven” att ses på biografer och skolor landet över. Samays stora svarta ögon, tar ständigt in världen och ser möjligheter – på ett sätt som nästan ingen vuxen kan – hindren må vara många, men det finns alltid möjligheter att nå målet.

 

Det eteriska ljuset som skimrar i luften ska samlas, riktas mot en duk och uppenbara sina mysterier för våra ögon.