Filth and Wisdom 2008

I "Filth and Wisdom" får vi stifta bekantskap med A.K. (Eugene Hutz), Holly (Holly Weston) och Juliette (Vicky McClure), en trio som delar lägenhet och försöker hanka sig fram i Londons stadsgytter. A.K. sjunger i ett rockband och försörjer sig genom att sälja sadomachosistiska tjänster iförd rysk soldatuniform och med blankplerade stövlar.

Holly är den utblottade balettdansösen som i desperation beslutar sig för att börja strippa och Juliette drömmer om att resa till Afrika och göra en insats men jobbar i det lokala apoteket där hon knaprar piller för att stå ut med tillvaron. Lägg därtill en blind och djupt deprimerad litteraturprofessor (Richard E. Grant), en frustrerad apoteksföreståndare som i hemlighet är förtjust i Juliette och en bunt excentriska karaktärer och du har den soppa till film som Madonna oklokt nog valt att göra regidebut med.

Det är den mustaschprydde ukrainaren A.K. som guidar oss igenom berättelsen, mestadels sittandes i ett badkar med ett glas whiskey i handen eller teatraliskt stirrande rakt in i kameran samtidigt som han levererar filosofiska tankar på lågstadienivå. Om det är något som står klart ganska snart är det att dialogen och manuset (delvis författat av Madonna själv) är riktigt, riktigt dåligt. I grunden är "Filth and Wisdom" en lätt absurd komedi om sex, sleaze och vilsna själar men kryddat av pretentiösa små förmodade visdomar som faller platt till marken så fort de yttras. Det hade man kanske kunnat förlåta om filmen bjöd på några skratt här och var men humorn är lika tafatt och konstruerad som fortune cookie-tankarna som Madonna bjuder på.

Skådespelarna ser bra ut på ett vi-kommer-direkt-från-en-musikvideo-sätt men det är också allt, visst har Eugene Hutz karisma så att det räcker och blir över men agera är nog inte riktigt hans grej. Detsamma gäller Holly Weston och Vicky McClure, de ser ut och rör sig som skådespelare men så fort de börjar prata blir det Bullenfilm av alltihopa. Och då har vi inte ens pratat om det kriminellt dumma och publikfriande slutet som känns lika pålitligt och äkta som en envis telefonförsäljare.

Finns det inga ljuspunkter då? Jo, filmen är faktiskt ganska fin att se på och Gogol Bordellos zigenarswing som löper genom hela filmen som en röd tråd har helt klart sina stunder. Dessutom känns filmen naivt godhjärtad på något vis vilket faktiskt får räknas till dess fördel. Men nu är jag verkligen snäll, "Filth and Wisdom" är faktiskt en riktig praktkalkon till film som aldrig skulle ha letat sig hela vägen till svenska biografer om det inte var för att en viss popikon suttit i registolen. Med lite tur var det första och sista gången.