Final Destination 5 2011

Elva år har gått sedan originalfilmen då en tonåring förutsåg en flygkrasch och de överlevande gick döden till mötes en efter en. Sedan dess har folk som överlevt motorvägsolyckor, skenande berg-och-dalbanor och senast en våldsam incident på en racerbana brunnit, sprängts och huggits i bitar. Denna gång är det en kontorsråtta (Nicholas D’Agosto) som räddar sina kollegor från en rasande bro efter att han fått en vision. Lyckan varar naturligtvis inte länge när döden börjar beta av dem en efter en.

Med undantag för en rätt nyskapande första del så har den här seriens filmer gått ut på enbart en sak: ha ihjäl folk på så groteska, uppfinningsrika sätt som möjligt. Medan karaktärer, dialog, story – och intelligens – bortprioriterats så har krutets lagts på våldsamma och blodiga dödsscener, lite i likhet med ”Fredagen den 13:e”-filmerna minus maskerad mördare. Denna femte del (och andra i 3D) är inte särskilt annorlunda.

Man får det som utlovas och visst är det fnissig skadeglädje i allt splatterfrossande. Det denna, och andra filmer i serien, har till sin fördel är de effektivt bygger upp scener med läckert utstuderade detaljer och närbilder på droppande kranar, rostiga skruvar, etc. Det blir en vild och spännande gissningslek för att klura ut vad nästa offer ska råka ut för. Trots del 5 i serien så lyckas man fiska fram nya ställen för förödelser som gymnastiksalar, massagesalonger och – som jag efter den här filmen personligen aldrig kommer besöka – ögonkliniker.

Dessutom lyckas denna och föregående del med vad ett dussintal superhjälte- och barnfilmer misslyckats med – utnyttja 3D-fenomenet. Redan i de läckra, James Bond-liknande förtexterna flyger glasskärvor och andra vassa föremål ut ur bioduken och den kommande slakten inkluderar allt från penetrerande köksobjekt till inälvor som flyger över hela duken. Ska det göras så ska det göras ordentligt.

Tyvärr räcker det inte. Efter några häftiga scener så finns inte mycket mer att erbjuda. I en lite desperat tvist förvandlas filmen till en psykopatthriller i finalen medan upplösningen fyndigt men utdraget knyter samman filmen med originalet. Dessvärre läggs alltför mycket tid på en meningslös kärlekshistoria mellan den bleka hjälten och hans likvärdigt ointressanta ex-flickvän (Emma Bell).

Skådespeleriet är för övrigt på pinsamt platt, hjärndöd nivå av värsta ungdomsserietyp. D’Agosto förväxlar sin hundvalpsblick med att agera bekymrad medan Miles Fishers obehagliga likhet med Tom Cruise avrättar allt hopp om att ta honom på allvar. Motspelarna är på ungefär samma nivå med undantag för malplacerade komikern David Koechner som har några roliga repliker och Tony Todd (från del 1 och 2) vars väsande ”Candyman”-stämma skapar lite kortlivad stämning i några scener.

Det är för övrigt ganska dött mellan dödsscenerna. Kombination av uselt spel och ett slarvigt manus gör att man antingen räknar minuterna innan nästa slaktoffer eller kvider av den pajiga dialogen. Den här ”finalen” (?) levererar en del saftigt splatter åt fansen men även långdragna scener emellan där man tycker att filmskaparna kunde ansträngt sig lite i mer vad gäller manus och rollbesättning.