Fira med Ferris 1986

"Fira med Ferris" eller "Ferris Bueller's Day Off" som den egentligen heter, är en film som till det yttre handlar om vad just originaltiteln säger: en ledig dag.

Feris Bueller fejkar sig sjuk och slipper gå till skolan. Under dagen som följer får vi hänga med honom, hans flickvän Sloane och kompisen Cameron när de njuter av friheten som ledigheten för med sig. Även om Ferris är huvudpersonen och håller i den röda tråden kretsar mycket av handlingen lätt osökt kring den aningen deprimerade vännen Cameron som genomgår den största utvecklingen i filmen. Han är också den karaktär som har den mest nyanserade bakgrunden och vi känner verkligen med och hejar på honom hela vägen. Det som alltså aningen ytligt börjar med en skolkning vilken som helst, visar sig i slutändan handla om något helt annat och mycket viktigare än så.

Matthew Broderick gör den oemotståndligt charmige Ferris med en behaglig glimt i ögat. Ganska tidigt vänder han sin blick mot kameran och tittar i förlängningen rakt på oss. Detta direkta och roliga tilltal är ett återkommande grepp filmen igenom och ger på ett rättframt sätt publiken insyn i varför Ferris gör som han gör. Så även om han egentligen gör fel, gör han det av rätt anledningar och därför man inte annat kan än sympatisera med honom och hans hyss.

John Hughes otroligt välskrivna manus flirtar (liksom hans tidigare "The Breakfast Club") med teatermediet. Visserligen är spelplatserna i denna många fler, men också detta koncept skulle lätt kunna bli en fantastisk pjäs eller monolog. För en otroligt skön film är det redan.

Lite väl rutinmässigt (och en hel del förenklat) förstår de vuxna inte alls ungdomarna. Alla äldre är utan undantag skildrade som ganska simpla, alternativt väldigt godtrogna figurer. Och den desperate studierektorn som redan i början är Ferris på spåren, är inte mycket mer än en kul karikatyr. Det spelar förvisso i slutändan ingen större roll då fokus uppenbart är ett annat, men filmen hade ändå enkelt kunnat övertyga mer på flera ytterligare plan.

Historien berättas för oss med synthesizertoner på ett 80-tals glättigt sätt och föga förvånande finns där också en glänsande röd Ferrari med väldigt framträdande roll. Fast glansen är liksom mycket annat i filmen endast yta och därunder finns mycket tänkvärda uppmaningar, som de flesta av oss inte kan få för många av. "Fira med Ferris" är inte hela vägen i nivå med "The Breakfast Club" som jag personligen klassar ett mästerverk. Fast också denna är en väldigt härlig och mycket sevärd filmklassiker från de fina 80-talsarkiven.