Firebird 2021

Vad gör det med en att behöva dölja sin inre sanning och essens? Att täcka över det vackraste man känner inombords – kärleken till en annan människa? Det är ett klassiskt tema som återberättas kring lägereldar, myter och Shakespeare - kärlek som är smärtsamt vacker men inte kan skådas i det offentligas grymma gryning.

”Firebird” är baserad på en sann historia om den förbjudna kärleken mellan den ryske soldaten Sergei och stridspiloten Roman (spelad av ukrainske Oleg Zagorodnii). Genom sina hemliga möten riskerar de inte bara Romans karriär utan även fängelse eller värre på grund av den skyddslöshet som bögar hade på den tiden i Sovjet. (Såhär 30 år senare är det sorgligt att konstatera att det moderna Ryssland inte direkt ändrats på den punkten.)

 

Filmen är ett kärleksprojekt för den engelske skådespelaren Tom Prior som har gjort historien till en mission – förutom att spela huvudrollen har han även skrivit manus tillsammans med filmens regissör och producerat filmen. (Prior har även lärt känna den riktige Sergei och närvarade vid hans begravning med ett löfte om att ge hans livshistoria rättvisa). Med tanke på tyngden som vilar på filmens späda axlar är det inte fair att förvänta sig spänning, lust och revolution – ”Firebird” vill först och främst visa på det eviga i kärlekens kraft, en kraft som går bortom tid, rum och kön.

 

Med det sagt blir åtminstone inte jag helt berörd av filmen som är oförarglig och tassar på tårna för att inte förarga sin publik – något som kanske inte är helt nödvändigt om den ändå inte kan visas i det land där det mest behövs. Den ständiga försiktigheten märks i det smakfulla valet av musik, kärleksscener och dialog. Inte ens den ständigt närvarande fonden av homofobi tillåts att bryta av grundtonen av melankoli. Många av filmens ansvariga - däribland estniske Peeter Rebane som gör sin första långfilm - har inte mycket under bältet. Med tanke på det gör de ett riktigt bra jobb.

 

Är det här en film som hetsar upp och tänder en låga hos en publik som sett filmer som ”Moonlight”, ”God's Own Country” och ”Supernova”? Inte direkt. Men den är en prydlig pelare med ett odiskutabelt viktigt budskap – sann kärlek mellan vuxna är giltig och vacker, oavsett samhällets giftpilar.

 

Homosexuell kärlek har alltid funnits, även i det homofoba Sovjet på 70-talet där historien utspelar sig – och sällan har det varit lika bildskönt med en inspirerad av Mait Mäekevis ljussättning, tjusiga bildsnitt och en skön palett av blå, ljusa och orangea toner som ackompanjerar männens sinnesstämningar. Det är just det här närmandet som hela filmen kretsar kring och det sker långsamt i en bildruta är det bokstavligen en spricka mellan dem – rätt övertydligt men liksom de kärleksscenerna i vattnet vackert som en tavla.

 

Om filmens manus vågade fokusera mer på det fula och brutala – den antydda latenta homosexualiteten hos major Zverev (spelat av skönt obehaglige Margus Prangel) som är närmast besatt i att sniffa ut och kontrollera de två älskandes amorösa förehavanden, brutaliteten i soldaternas liv (misshandel och auktoriteters övergrepp skildras i förbigående utan att fästa någon större vikt vid den konstanta terrorn i soldaternas liv) hade "Firebird" definitivt varit mer intressant. Som det är nu känner man ibland av en brist på intensitet och i skådespeleriet (Prior gör ett mestadels bra jobb, liksom Prangel och filmens förfördelade hustru spelad av Diana Pozharskaya).

 

"Firebird" förmedlar inte den fulla brutaliteten i en i grunden olycklig och förtärande kärlekshistoria – men det är en finstämd film som borde visas för skolungdomar – inte minst på de platser där dess vackra bilder aldrig får möta en duk.