Firecrackers 2018

Ack, småstadsungdomens längtan bort till storstan. En klassisk intrig både innan och efter Elin och Agnes stod och liftade på en bro i ”Fucking Åmål”. Denna gång befinner vi oss i en kanadensiska hålan Coberge där alla känner alla och det enda sättet att lyckas är att ta sig därifrån.

Lou (Michaela Kurimsky) och hennes bästis Chantal (Karena Evans) planerar att lämna allt och dra till New York redan dagen efter examen. Däremot går det inte som planerat och efter en spontan, destruktiv natt på stan hotas deras drömmar om ett bättre liv.

”Firecrackers” är gjord av ett i de ledande rollerna kvinnligt team och det märks. Avsaknaden av den manliga blicken som vanligtvis kan distrahera i filmer med kvinnliga huvudpersoner är en befrielse. De två hjältinnorna, speciellt Lou, känns helt genuina med både sitt kaxiga skinn på näsan och förtryckta sårbarhet.

Liksom i amerikanska motsvarigheter som ”Thirteen” och ”Kids” finns här en träffsäker skildring av tonåringars bekymmersfria framfart men också en rörande inblick i livet bortom festandet, drogerna och sexet. Mest gripande är Lous beskyddande relation med lillebrodern som till mammans förtret gillar smink och mode.

Det är en stark, trovärdig film om att växa upp, stå upp för sig själv och göra svåra val i livet som i vissa fall hotar din självrespekt. Men den blir aldrig heller dramatisk eller melankolisk och undviker tacksamt nog att vältra i tragiskt sex eller våld. Mycket sker utanför bild och istället är det karaktärernas reaktioner och känslor vi upplever.

Långfilmsdebuterande regissören/manusförfattaren Jasmin Mozaffari (som även gjort kortfilmen den bygger på) är en självklar talang att absolut hålla ögonen på. Samma gäller nykomlingarna Kurimsky och Evans som båda lyser upp duken med imponerande utstrålning.