Fireflies in the Garden 2008

Den svenska biopubliken har de senaste åren förgyllts med flera välgjorda amerikanska indiependentrullar, däribland suveräna "Little Miss Sunshine" och oförglömliga "Frozen River". Men i dessa lågbudgetdramer har det oftast varit den utmanövrerade underklassen som så vackert porträtterats. I "Fireflies in the Garden" är det däremot den på ytan så välmående medelklassen som har hamnat i blickfånget. Det är stämningsfulla och komplicerade utsnitt ur en värld som så ofta går biopubliken förbi. Det är dessutom i detta fall utsökt harmoniserat. Det är ett förlorat drama återfunnet.

Filmen kretsar kring familjen Taylor, vars värld ställs på sin spets efter en bilolycka där den så omtyckta modern omkommer. Sonen i familjen, Michael (spelad av Ryan Reynolds), blir tvungen att konfronteras med sin sönderstressade och maktmissbrukande far (Wilhelm Dafoe); en man som under hela Michaels uppväxt kränkt och nervärderat honom. Och inte nog med det, i stort sett hela familjen dras med dålig självkännedom och dåligt samvete. "Fireflies in the Garden" är ingen söndagsmatiné precis. Men det betyder inte heller att det är en nattsvart, ångestfylld odyssé över livets hemskheter. Det är snarare en berättelse om hoppet efter något bättre, om en evig strävan efter att förlåta och förstå. Och det är dessutom förvånansvärt ofta hjärtvärmande spydigt och ironiskt; ett naturligt avståndstagande som skriker efter uppmärksamhet. Kontrasterna är självfallet välkomna.

"Fireflies in the Garden" är en parallellhistoria. Om vart annat skildras Michaels uppväxt och tiden efter bilolyckan. Det är ett tjugoårigt tidsspann som effektivt utvecklar filmen både till en långsam familjekrönika och på samma gång en berättelse om förlorad barndom. Möjligen kan detta förvirra en aning, då inga traditionella presentationer görs. Det gäller att fylla i luckorna själv.

För att summera: "Fireflies in the Garden" uppvisar något så fräscht som ett medelklassdrama; en allvarlig berättelse som ekar av den asiatiska estetiken, är full av kompetent castade biroller (Julia Roberts, Emily Watson, Carrie-Anne Moss) och som även uppvisar ett småroligt och säckknytande manus. Möjligen ställer tempot till det en aning, men i en så välspelad och välskriven film är detta inget annat än småskavanker.