First Cow 2019

I 1820-talets Oregon uppstår omedelbar vänskap mellan den försynte kocken Cookie (John Magaro) och King-Lu (Orion Lee), en driftig kinesisk immigrant som är på rymmen efter att eventuellt ha slagit ihjäl en ryss. De två männen tillbringar sin tid i King-Lus skamfilade torp där de spekulerar i olika sätt att bli förmögna på. Att öppna hotell i San Francisco vore något, eller kanske ett bageri? Cookie grips följdriktigt av ett sug att baka kakor, och när en ko anländer till området föreslår King-Lu att de ska mjölka den i smyg för att kunna göra ordentlig deg.

Cookies resulterande bakverk, som till det yttre mest liknar misshandlade potatisar, gör braksuccé. Efterfrågan bland områdets alkoholiserade pälsjägare tvingar duon att göra rutin av sina nattliga mjölkräder. Pengarna rullar in, och snart vill lägrets engelske ambassadör (Toby Jones kanaliserar sin inre kolonialherre på ett alldeles strålande sätt) smaka på godsakerna. Kruxet är att kon tillhör honom, och de två vännernas affärsrörelse blir därför förenad med akut livsfara. Lögnen att kakreceptet är en ”kinesisk familjehemlighet” har begränsad livslängd – förr eller senare kommer det listas ut att Cookie och King-Lu plundrar högste chefens kossa på mjölk.

”First Cow” delar släktdrag med både ”The Sisters Brothers” (2018) av Jacques Audiard och Jim Jarmusch-pärlan ”Dead Man” från 1995 (Gary Farmer som spelade urinvånaren Nobody i den senare rullen har förresten en miniroll även här). Det är självsäker kompiswestern i behagligt maklig takt som omfamnar absurd humor och högaktningsfullt skiter i traditionell dramaturgi. Kultfilmaren (jodå) och indieveteranen Kelly Reichardts bilder luktar skog, vått ylle och stickande brandrök. De två huvudkaraktärernas vänskap är avspänd och småpratig. Intrigen är sekundär till stämning och betraktelse – man får sig en läxa i grundläggande västerländsk kapitalism på bara köpet.

Att göra en snudd på fulländad filmupplevelse utifrån en sådan enkel premiss är ingenting annat än briljant. ”First Cow” förtjänar en större publik än vad det pandemibedövade biografklimatet kan erbjuda och borde inte förbli osedd av en enda cineast.