First Daughter 2004

Jag har nog aldrig känt mig allmänt välvilligt inställd gentemot komedier, inte för att jag inte tycker om att skratta utan just för att jag gör det samtidigt som det finns för få exemplar i denna genre som är riktigt roliga. Men för en tid sedan berättade en kompis, som läst ett par terminer filmvetenskap, att syftet med en komedi inte nödvändigtvis behöver vara att få publiken att brista ut i gapskratt utan att åskådarens reaktion beror på undergenren, på vilken typ av komedi som det handlar om. Då man ser en romantisk komedi skall man sitta i biomörkret och le njutningsfullt, ignorera att handlingen är förutsägbar samtidigt som man två eller tre gånger stöter på något spyframkallande inslag. Allt detta hör till, annars är det inte äkta vara.

Samantha (Katie Holmes) har haft en god men inte fullt normalt uppväxt. Men eftersom hon är dotter till USA:s president (Michael Keaton), vore det konstigt om hennes liv var utformat efter den tonårsmall som kan hittas i alla de highschool-filmer som exporteras från Hollywood med jämna mellanrum. Nu är hon istället ständigt bevakad av media, säkerhetsvakter samt allmänheten. Medan hennes pappa driver sin valrörelse för att bli återvald, påbörjar Samantha sitt första år på college med avsikten att leva ett så normalt studentliv som möjligt (hur ett sådant ser ut förtäljer dock inte historien). Men givetvis uppstår det en rad komplikationer (vilket inte är förvånande - hade allt gått som smort, hade det inte funnits något att göra en film om) som försvårar både hennes vardag samt faderns kampanj.

”First daughter” marknadsförs som en romantisk komedi. Är den det enligt den, i början, nämnda definitionen? Nja, sanningen att säga, visst finns det några (tre närmare bestämt, jag räknade dem) inslag i denna film som får mig att le, dock inte njutningsfullt. Och spyinslagen förekommer flitigt (de är betydligt fler än ett par) samtidigt som handlingen är så fruktansvärt förutsägbar. När jag satt i biosalongen försökte jag dämpa min växande irritation över detta, genom att minnas min filmvetenskapsutbildade kompis ord. För så dålig är ju inte ”First daughter”, inte egentligen. Man skulle kunna säga att filmen är en ganska söt och oskyldig historia. Och om jag var sisådär femton år yngre skulle jag kanske strö fler superlativ omkring mig. För det är nog så enkelt, jag tillhör förmodligen fel målgrupp.

Nåja, för återgå till filmens huvudpoäng: Samantha vill ha ett normalt liv samtidigt som tanken förmodligen är att människor skall gå och se denna film just för att de i sin tur vill komma bort sitt normala liv (varför går man annars på bio, om inte för att under två timmar se något som inte har med ens vardag att göra). Vilket är en intressant kombination. Är då filmmakarnas idé med denna film att vi åskådare skall börja uppskatta vår vardagliga vardag efter att ha fått en pedagogisk föreläsning om den stackars rika flickan som trots att hon får allt (nästan) hon pekar på, känner sig otroligt ensam och olycklig? Med andra ord att förmedla ett påstående som de flesta av oss fått inpräntat i oss sen barnsben: lycka kan inte köpas för pengar? Om jag får avvika från ämnet lite, tycker jag att det är lite märkligt att vi alla, trots denna grundläggande kunskap, fortsätter att, under största delen av vårt vuxna liv, sträva efter att maximera vår personliga ekonomiska tillväxt. Synd att filmen inte tar upp denna paradox. Men å andra sidan är detta kanske ett ämne som inte riktigt passar för en romantisk komedi. Även om det enda man kan göra, är att bemöta ett sådant kapitalistiskt beteende med ett leende, förvisso inte ett njutningsfullt utan snarare uppgivet, men ändå ett leende.

ONÖDIGT VETANDE Filmens släppdatum flyttades fram när den liknande "Chasing Liberty" (som aldrig fick biopremiär i Sverige utan släpptes direkt på DVD) floppade på de amerikanska biograferna.